Stark eller bara stolt?

Att vara stolt och att vara stark är två helt skilda saker, även om de många gånger verkar gå hand i hand.

Lotta sa en gång till mig, "Erika du är starkare än du tror." Jag har länge funderat över dessa ord, starkare än du tror. Vad menade hon med de egentligen? Är jag stark därför att jag inte gråter öppet? Eller är jag stark därför att jag fortfarande står?

Att jag inte gråter öppet har ingenting med styrka att göra. Det är min stolthet som får mig att kväva gråten när jag är bland andra människor. Inte för att jag vill gråta nu. Jag tänker mer på stunder när jag gärna skulle vilja gråta och säga att jag faktiskt är ledsen.

Hur som helst så är jag för stolt för att visa mig sårbar, har även svårt att erkänna min sårbarhet för mig själv. Det är som om jag tänker "Tro inte att du kan komma här och såra mig. Mitt skal är för tjockt för att skadas av dina trubbiga pilar." Sanningen är dock en annan. Jag är mer sårbar än vad jag vill erkänna. Och förmodligen mer sårbar än vad andra tror. Jag håller inte god min för att jag är starkt utan för att jag är stolt.

Jag kan nog verka oberörd. Som om de lögner som sägs och de svekfulla handlingar jag utsätts för inte sårar mig. Kanske kan jag under en kort sekund visa irritation, men sen är de över. Som om den där korta stunden av irritation är den enda känslan som väcks. I själva verket tar jag in varje ord och varje svek. Jag sväljer de med hull och hår. Jag försöker begrava de under min stolthet. Glömma det och gå vidare. Men de ligger fortfarande kvar och gror. Det gnager på min själ.

Det sägs att styrka är att visa sig sårbar. Då jag är oförmögen att visa min sårbarhet betyder de då att jag är svag? Jag förstår iaf fortfarande inte vad hon menade med "Du är starkare än du tror." Hur ligger de till egentligen, är jag stark eller är jag bara stolt?
Kanske är detta något som jag kommer grubbla på länge.

Inga fler ekorrhjul

Ibland känns det som om jag snubblar till och fastnar i de snubblande stegen. Som att varje steg framåt är en kamp för att inte falla ner till marken med ansiktet först. Och istället för att stanna och återfå balansen fortsätter jag att snubbla framåt.

Just nu är min rygg rak och varje steg jag tar är balanserat. Jag vägrar fastna i ett ekorrhjul av staplande steg. Nej, jag ska vandra med stolta steg och med huvudet högt. Framåt!

Målet? Det är ännu oklart men var jag än hamnar så kommer det bli rätt....så småningom iaf.

Vardagens färger

Pratade med min bror över telefon igår. Vi diskuterade färgen på vardagen. Hans var grå och jag kunde inte sätta någon färg på min men jag påstod att allt var prima. För mig kändes de tråkigt att vardagen var grå. Det kändes så tragiskt på något sätt. Han förklarade saken med att säga att tillvaron var varken toppen eller riktigt dålig. Det var inte svart eller vitt, utan det var någonstans där mitt emellan. Grått.

Allt är nog inte prima. Jag är inte lika överlycklig som jag var i maj då solen sken och jag tog dagen som den kom. Helgen som spenderades tillsammans med mina grabbar var den bästa stunden i mitt liv. Men vardagen är inte heller lika deprimenade som den var förra hösten då känslan av förtvivlan växlades med rädsla. En period då problemen hopade sig och vardagen kändes nästintill nattsvart.

Just nu är de nog ganska grått, även om jag egentligen inte vill erkänna de. Skulle gärna vilja återvända till maj, till filten en ljummen försommar kväll eller varför inte till bergen i Riksgränsen. Tyvärr kan jag inte resa genom tiden utan jag är fast just här där jag är nu. I en tid då mitt tålamod testas dagligen.

Kanske kan paketet av nya kläder höja mitt humör. Eller kanske måste jag göra något drastiskt. Resa iväg till ett främmande land och bara lämna det gråa för en stund. Men att fly brukar aldrig vara någon bra lösning. Nä jag hoppas att mina nya kläder och vännerna som börjar återvända till stan kan få de gråa att förvandlas till vitt eller varför inte florant.

Vänskaplig kärleksförklaring

Jag har en vän som jag älskar mer än livet självt. Ett guldkorn som förgyller min tillvaro. En vän som alltid finns där för mig och som alltid stöttar mig. Hon talar sanning och försöker inte skydda mig med hjälp av lögner. Hon lyssnar när förvirringen driver mig till vansinne. Och hon hjälper mig stå när motgångar gör mig svag.

Hon är min sockersöta gullgumma, min bästa vän och jag älskar henne djupt.

Stannar du också kvar?

Varför stannar så många tjejer kvar i relationer där de inte får den uppskattningen som de förtjänar? Varför stannar de i relationer där de tas för givet och utnyttjas?

Jag har svårt att förstå mig på det beteende samtidigt som det stämmer bra in på mig. Jag har stannat kvar i många relationer där jag inte blivit uppskattad. Jag har stannat i hopp om att han en dag kommer visa hur mycket jag betyder för honom. Jag har stannat i förhoppning om att min illavarslande magkänsla är obefogad. Att han trots allt älskar mig som jag älskar honom.

Kanske var jag älska, eller kanske inte. I vilket fall som helst skulle jag ha lämnat förhållandena tidigare än vad jag gjorde. Jag mådde inte bra av att stanna kvar. Därför vädjar jag nu till alla tjejer som befinner sig i förhållanden där de tas för givet och inte får den uppskattning de förtjänar.
Gå! Lämna förhållandet nu idag och stäng dörren bakom dig. Ge honom inga fler chanser. Har han inte förändrat sig än så kommer han aldrig göra de.

Frågan som kvarstår är varför stannar så många kvar i destruktiva förhållanden? Är det förhoppningen om att omvända en badboy? Att få killen som inte kan älska någon annan att älska just dig? Att få känna sig utvald och speciell? Eller är det i tron om att man inte är värd något bättre? Att detta är det bästa man kan få och vill man inte leva resten av sitt liv ensam är det bäst att håller kvar vid det man har?

Vad det än är som driver en till att stanna kvar så förtjänar jag och många andra tjejer en kille som inte bara uppskattar vår närvaro utan även visar sin uppskattning med hjälp av kärleksfulla handlingar.

Vad vore jag utan dina andetag

För tillfället känns mitt hem tomt. Min älskade hund Nikita spenderar veckan hos sin husse, mitt ex, Håkan. Varje gång hon är hos honom känns det tyst och tråkigt hemma hos mig.

Jag saknar henne oerhört mycket. Att vakna upp på morgonen utan att höra hennes andetag får mig att känna mig dyster och grå. Att inte se henne ligga på sin filt nedanför min säng fyller mitt hjärta med saknad.

Hon ger mig villkorslös kärlek. Hon kryper nära mig när jag är ledsen. Hon sover med mig när jag är sjuk. Hon skrattar tillsammans med mig när jag är glad. Jag saknar att sitter i soffan tillsammans med henne och tittar på tv. Jag saknar våra promenader runt Djupviken och våra diskussioner angående vilket håll vi ska gå. Och jag saknar hennes skimrande ögon och den viftande svans som möter mig när jag kliver in genom dörren efter en dag på jobbet.

Nikita är utan tvekan min bästa vän.

Travis Barker

MARRY ME!

Irritation på kartingbanan

Efter helgens mardrömsliknande upplevelse på kartingbanan har min åsikt om att folk är dumma i huvudet förstärkts. För tillfället är det just kartingföräldrar som väkt min irritation och vilja att plocka fram hagelbössan.

För att förtydliga det hela kan jag börja med att berätta att det i helgen har varit karting tävlingar i Skellefteå och Umeå. Jag har varit domarordförande på båda tävlingar. Då jag har dömt karting i flera år är jag medveten om hur irrationellt en del förare och föräldrar kan vara. Men det är sällan som det går så långt som de gjorde i helgen, och framför allt i söndags.

Migränen som plågade mig under lördagen medförde att jag på söndagen inte kom till tävlingsplatsen med det bästa humöret. Solen och värmen lyckades dock sätta ett leende på mina läppar, men innan lunch var de borta igen. Dagen bestod av ett evigt klagande, protesterande och kraschande. Inte förrän klockan var 21.30 lyckades jag ta mig från banan.

Det är skönt att karting säsongen börjar lida mot sitt slut. På sistone har jag funderat över varför jag ställer upp och åker runt till varje tävling. Efter dagar som i söndags har jag lust att be alla att dra åt helvete och sedan aldrig mer ställa upp som funktionär på en tävling. Men sedan tänker jag på de stunder som väger upp det hela. Stunder som när Kim Jonsson fullkomligt överlycklig berättar att han kom trea och för första gången fick stå på pallen. Det är sådana stunder som får mig att fortsätta.

Irritation på hög nivå

Folk är dumma i huvudet!

Helgen har varit en enda lång mardröm och jag är glad att vara tillbaka på jobbet.

Jag återkommer senare med en hyllning till alla inkompetenta gocart förare och deras IQ-befriade föräldrar.

Mer än ett utseende!

Som jag skrev i en tidigare blog har jag fått många komplimanger av en kille och det ser jag inte alltid som något positivt. Jag har ingenting emot att få komplimanger, ös på bara. Jag kommer inte att argumentera emot. Jag badar gärna i komplimanger. Det som stör mig är det faktum att många av komplimanger är riktade mot mitt utseende. Jag är mer än ett snyggt ansikte och en slank kropp. Jag är en person också.

Visst är det ofta så, att många komplimanger riktas mot personers yttre? Är människan verkligen så ytlig? Vad har hänt med att uppskatta personen innanför huden? Det kanske är något som man aldrig någonsin gjort. Människan kanske är ytlig till sin natur och har varit det sedan urminnes tider.

Egentligen ska jag inte sitta här och prata om hur tråkigt de är att människan är ytlig. Blir ständigt anklagad för att jag är ytlig. Jag anser dock inte att jag är det. Visst jag är väldigt fixerad vid att hålla mig smal och hyfsat tränad, men ytlig? Nej det vill jag inte påstå. Titta bara på killarna jag haft ihop de med. Det är långt ifrån alltid deras utseende som fått mig på fall. Det är inte förrän de öppnat munnen som jag fallit pladask. Deras tankar och åsikter kombinerat med deras yttre skapade ett paket som jag gärna ville ha i min julstrumpa.

Fast nu när jag tänker efter så har det nog bara inträffat några få gånger. På närmare eftertanke är det endast en kille som kommer upp i mina tankar. Annars är det nog alltid deras yttre som leder till den första attraktionen. Det är bara en som fick mig först när han öppnade munnen. Jag kommer ihåg ögonblicket så väl.

Han hade småflörtat med mig på avstånd. Hans yttre var tilltalande, men de var ingenting för mig. Han såg inte ut som en skejtare och alla vet att jag bara dejtar skejtare. Kanske är det just det som gör mig ytlig. Hur som helst så träffades vi och pratade med varandra på riktigt för första gången. Vi satt där på en filt en ljummen försommar kväll. Det hade kunnat vara ett romantiskt ögonblick men vi var tyvärr inte ensamma. Kanske var det bara tur för annars hade jag kastade mig över honom. När vi satt där och pratade förtrollade han mig med sina ord. Jag kunde inte göra annat än att sitta där och lyssna på magin som flödade ut mellan hans läppar. Han skapade poesi när han pratade och det gör han fortfarande. Faktum är att denna kille håller mig fortfarande förtrollade. Med sina ord kan han trolla bort varje bekymmer.

Kanske är jag ytlig, kanske inte. Jag skulle ändå uppskatta om någon gav mig komplimanger för min personlighet. Jag är mer än ett utseende.

The Bachelorette

Under luncherna den senaste veckan har jag följt programmet The Bachelorette. Kanske inte mitt favoritprogram, men de duger som lunchunderhållning. Efter dagens program återstår endast två killar och det börjar bli dags för Jen, som The Bachelorette heter, att välja vem av killarna som möjligtvis ska bli hennes blivande make.

Stundtals kan jag relatera till en del av Jens känslor. Jag har ingen aning om hur det är att uppvaktas av tjugo killar samtidigt, vara på date med dem och allt eftersom skicka hem någon utav dem tills det slutligen bara är en kvar. Däremot kan jag relatera till hennes fundering på om hennes känslor är besvarade.

Många har nog upplevt situationer där man är osäker på om personen man gillar besvarar ens känslor. Jag har haft kontakt med killar där jag alltid tvekad på deras avsikter. Och jag har frågat mig själv om hans charmiga repliker är något som han använder på alla tjejer.

Jag har träffat en kille som nästan varje gång vi sågs gav mig komplimanger för mitt utseende. Visst komplimanger är alltid trevligt men efter ett tag började jag fråga mig själv om detta är något som han lärt sig av sin far eller som han läst i en tidning.
”Komplimanger får alla tjejer på fall.”
De frekventa komplimangerna fick mig att fundera på om han kanske inte vill annat än att få mig i säng. Ärlig och framfusig som jag är berättade jag för killen om mina tvivel. Han förklarade sina känslor för mig, men jag var fortfarande inte övertygad. Hur många frågor jag än ställde fick jag ingen riktig klarhet i vad han egentligen kände för mig. Och varje svar lede till att jag gick ifrån vårat möte med fler frågor. Ena stunden kunde han vara romantisk och kärleksfull, för att i nästa stund verka totalt ointresserad.

En av killarna som Jen, The Bachelorette, har kvar att välja mellan får henne att tveka på samma sätt som jag tvekar. Hans ord verkar sakna substans. De känns som tomma ord. Hon liksom jag känner att orden från killen hon gillar inte backas upp av handlingar.

Ska man lyssna på orden eller ska man se på hur han agerar? För mig är ord bara ord och bekräftas de inte utav ett agerande så förblir de som tomma ord. Men ibland kanske de är värt att chansa, eller?

Spelets regler

När det gäller dejting, eller egentligen alla relationer med killar som är mer än vänner, så finns det vissa regler som ska följas.

Regler:
Besök aldrig en kille oanmäld. Det kan verka som om du kollar upp honom.
Ring honom inte om han sagt att han ska ringa dig. Kontakta honom inte överhuvudtaget i ett sådant läge, du vill inte verka efterhängsen.
Var inte tillgänglig varje gång han frågar om ni ska hitta på något. Du vill att han ska vet att du har ett liv bortom honom.
Prata inte om dina känslor innan han har berättat om sina. Och avslöja inte allt på en gång.
Berätta inte din livshistoria direkt, du vill inte skrämma bort han.
Se till att han är hos dig oftare än du är hos honom.
Låt honom kämpa lite, han ska inte tro att han är den enda som uppvaktar dig.

Detta är några av de regler som man ”ska” följa om man sätter sig in i dejtingspelet. För dejting är ett spel, även om många försöker hävda motsatsen. Många påstår att de ogillar dessa regler och att de själva inte följer dem. Men faktum är att många är omedvetet slavar inför dejtingens oskrivna regler. Hur många killar tycker inte att en tjej är efterhängsen om det nästintill jämt är hon som ringer. Om sanningen ska fram så gillar vi omedvetet dessa regler. Killarna får leka jägare med tjejerna som svåråtkomliga byten. Medan tjejerna får ha kontroll på situationen och styra killen utan hans vetskap.

Personligen så gillar jag varken spelet eller dess regler. Och ska jag vara helt ärlig så har jag svårt för att följa dem. Men de gånger som jag lyckats tygla mitt tålamod och följt reglerna så har killens intresse för mig verkat stiga. Tricket är att inte verkar för svårflörtad. Man måste kasta honom en morot med jämna mellanrum.

Tyvärr så tror jag att det är väldigt få som lyckas när de bryter mot reglerna. Och när de väl lyckas så är det först efter att ha fått sitt hjärta svårt sårat ett dussintal gånger. I dejtingens värld behövs dessa regler. Killar behöver sin dos av jaktinstinkter innan deras intresse för en tjej varar. När de väl har vunnit hennes hjärta ska det kännas som en seger och hon är hans trofé.

Men som sagt så gillar jag inte att följa regler. Om killen inte kan ta mig för den jag är så är han inte är rätt för mig. Om han inte kan älskar mig trots mitt dåliga tålamod och min planeringsmani så är han uppenbarligen inte rätt person för mig.

Kanske har jag fel, men min erfarenhet säger mig att den som spelar spelet på bästa sätt vinner. För min egen skull hoppas jag att man kan vinna storvinsten även om man inte följer reglerna.

Don't hate the player, hate the game?

Lurad?

Ibland är man lurad, bara så jävla lurad! Så lurad att man själv inte inser hur jävla lurad man är. Vem är de nu som är lurad? Du? Jag? Min gissning är att vi alla är lurade. Du lurar mig och jag lurar dig. Vi lurar nog alla varandra och oss själva.

Ibland känner jag mig så jävla lurad. Och jag frågar mig själv varför jag fortsätter. Svaret är enkel samtidigt som det är komplicerat: Jag lever för spänningen. Att bli lurad skapar en viss spänning. Man vet aldrig riktigt vad som väntar en. Jag behöver spänning och äventyr i mitt liv, annars blir jag rastlös.

Det är inte min stil att välja den lugna vägen. Har jag till exempel tre vägar att välja mellan så väljer jag oftast den där jag kan förvänta mig det största äventyret. Vilket även är den väg där jag känner mig som mest lurad. Egentligen så väljer jag inte vägen medveten utefter dessa egenskaperna. De bara blir så, av gammal vana kanske.

Har insett att man många gånger faktiskt lurar sig själv. Man övertygar sig själv till att tro saker, även om mycket pekar mot något annat. Och jag lär mig aldrig. Det är väl äventyret och spänningen som lockar. Jag gillar ju att ta risker.

Den lugna vägen ligger där snällt och väntar på att jag ska beträda dess mark. Den vägen skulle föra mig till trygghet och värme. Den skulle göra sitt bästa för att se till så jag inte kör ner i diket. Den är rak och utan hastiga svängar. Men den vägen är tråkig. Den vägen skulle göra mig rastlös. Den skulle få mig att somna och på så sätt köra ner i diket. Jag behöver lite spänning. Lite knixiga kurvor i höga hastigheter. En väg som får mitt adrenalin att pumpa runt i mina ådror. Risken blir större att jag kör ner i diket men då har jag åtminstone haft roligt innan dess.

Ja, jag är lurad och jag är medveten om det. Får väl se om jag väljer att byta väg. Känner jag mig själv rätt så lär de inte hända, måste ner i diket först. Men vem vet, jag kanske överraskar denna gång.