Lurad?

Ibland är man lurad, bara så jävla lurad! Så lurad att man själv inte inser hur jävla lurad man är. Vem är de nu som är lurad? Du? Jag? Min gissning är att vi alla är lurade. Du lurar mig och jag lurar dig. Vi lurar nog alla varandra och oss själva.

Ibland känner jag mig så jävla lurad. Och jag frågar mig själv varför jag fortsätter. Svaret är enkel samtidigt som det är komplicerat: Jag lever för spänningen. Att bli lurad skapar en viss spänning. Man vet aldrig riktigt vad som väntar en. Jag behöver spänning och äventyr i mitt liv, annars blir jag rastlös.

Det är inte min stil att välja den lugna vägen. Har jag till exempel tre vägar att välja mellan så väljer jag oftast den där jag kan förvänta mig det största äventyret. Vilket även är den väg där jag känner mig som mest lurad. Egentligen så väljer jag inte vägen medveten utefter dessa egenskaperna. De bara blir så, av gammal vana kanske.

Har insett att man många gånger faktiskt lurar sig själv. Man övertygar sig själv till att tro saker, även om mycket pekar mot något annat. Och jag lär mig aldrig. Det är väl äventyret och spänningen som lockar. Jag gillar ju att ta risker.

Den lugna vägen ligger där snällt och väntar på att jag ska beträda dess mark. Den vägen skulle föra mig till trygghet och värme. Den skulle göra sitt bästa för att se till så jag inte kör ner i diket. Den är rak och utan hastiga svängar. Men den vägen är tråkig. Den vägen skulle göra mig rastlös. Den skulle få mig att somna och på så sätt köra ner i diket. Jag behöver lite spänning. Lite knixiga kurvor i höga hastigheter. En väg som får mitt adrenalin att pumpa runt i mina ådror. Risken blir större att jag kör ner i diket men då har jag åtminstone haft roligt innan dess.

Ja, jag är lurad och jag är medveten om det. Får väl se om jag väljer att byta väg. Känner jag mig själv rätt så lär de inte hända, måste ner i diket först. Men vem vet, jag kanske överraskar denna gång.