Är mödan värd?

Men alltså, så här skulle det ju inte bli. Jag såg framför mig en stark och frisk kropp när våren närmade sig. Ett jag i sin bästa form, redo för slaskåkning. Nu lutar det åt att jag kommer avsluta vintersäsong med förslitning i en axel, armbåge och handled, inflammerat muskelfäste i vaden och på gränsen till undervikt med lågt blodtryck till följd. Suck! 

Av många anledningar borde jag inte klaga. Jag fattar mina val själv och måste stå vid dem. Dessutom har jag en otroligt vacker natur utanför dörren, med ett skidspår bara några få steg bort. Och längdskidor har jag faktiskt åkt mycket av denna vinter. Så nog har jag fått möjlighet att vara ute, men inte lika mycket som jag velat, som jag alltid vill. Och inte i den form jag velat heller. Men så är det ju det där med snötillgången också, den har ju inte varit den bästa. 

Försöker trösta mig med att det finns en mening med allt slit, men ibland känns vägen dit rätt tradig. Nästa vinter hoppas jag vi nått vårt mål och börjat på ett nytt kapitel. Ett kapitel med mera frihet och mindre jobb.

Rotsystemets bas

 Att varje år göra uppbrott från platser. Packa ihop ens kläder och tillbehör i väskor och lådor, fylla bilen med dessa, städa ur och köra iväg. Alla dessa uppbrott tär. De berikar också, för att de tar mig till nya platser. Låter mig utforska och testa nya möjligheter. Men jag har hamnat i en känsla av rotlöshet. En känsla av att inte ha något hem. Så när människor frågar mig vad som är min bas brukar jag skratta nervös och skämtsamt svara "Bilen!?". 

Såg nyligt ett program från ett buddistiskt kloster. De talade om känslan av hem och var man hör hemma när man har rötter på så många platser. Munken jämförde oss med träd, som har många rötter som spretar åt olika håll och att det var något bra. Det var en fin tanke som landade väl hos mig. Jag ser det som om alla dessa rötter får oss att stå stadigt. Det ger oss även en möjlighet att inte behöva välja och exkludera, eftersom rotsystemet alltid är under utvecklingen. 

Jag anar dock ett mönster i våra flyttar. Vi återvända ständigt till Jämtland. Jag till Åre där jag har många av mina hjärtevänner och vi till Funäsfjällen där vi båda kan landa. Därför har vårt husletande avsmalnat något. Från att ha tittat på hela svenska fjällkedjan, samt glimtat in i Norge, har vi nu kommit till insikt om var vi vill ha vår bas. 

Ibland är det bra att inte ha världen vid sina fötter. Det gör det lättare att se träden i skogen, att se möjligheterna som står framför en. 

Livets skörhet gör sig påmind

Kom hem från jobbet och somnade i fotänden av sängen med kläderna på. Med bultande huvud, värkande kropp och svulten mage föll jag in och ut ur sömn i några timmar. Kände mig helt slut. Ibland blir tröttheten och hungern så övermäktig att bara tanken på att bre en smörgås känns utmattande. Då vill jag helst bara ligga kvar, dra täcket över huvudet och sova till morgondagen, men jag vet bättre.

Nikita har varit dålig och behövt springa ut flera vänder varje natt. Tror jag sov fyra timmar denna natt. Åkte akut med henne till veterinären igår eftermiddag efter att hon bajsat en mörk sörja av blod. Men det visade sig inte vara något allvarligt. Akut, men okomplicerad, mag- och tarmkatarr kallade veterinären det. Hon fick vätskeersättning insprutad under huden i nacken, en stor puckel av vätska som kroppen sakta tar upp, och vi skickades hem med medicin och dietmat. Ett dygn senare och nu mår hon mycket bättre. 

På vägen hem från veterinären låg jag bakom en bil som körde på en älg. När jag såg älgen komma springande ur skogen, upp ur diket och ut på vägen sa jag högt "Åh herregud, åh herregud, hur ska detta gå." Men det gick bra. Det stora djuret fick sig en knuff av bilen, föll ihop men reste sig snabbt upp igen och haltade iväg. Kvinnan i bilen klarade sig bra. Inga skador som det verkade, men chockad. Förstår det, känner mig också tagen.

Livets skörhet gör sig påmint ibland.

Välja väg

Sportlovsveckan är över och som ett brev på posten kommer insikten om att säsongen snart är över, vilket innebär att det är dags att börja tänka på framtiden. Denna ångestladdade tanke. 

Jag försöker ta det hela med ro, det löser sig alltid. Men oron inför vad som komma ska ligger ändå där bak och gnager. 

Ska jag stanna kvar här eller ska jag återvända till något annat gammalt och beprövat? Eller ska jag ge mig ut på ett nytt äventyr och känna in pulsen på en annan plats? 

Jag gillar friheten i livet jag lever, men ibland kan det kännas överväldigande att ha världen vid sina fötter. Valmöjligheterna är så många att det är svårt att veta vilken väg jag ska gå. Det är väl därför de här besluten alltid tar tid och fattas precis innan det är dags att bege sig. 

Vi får se hur det blir denna gång.

Kroppens språk

Det har varit några intensiva veckor. I och med det nya träningsprogrammet har kroppen fått jobba. Hårda träningspass och nästan dagliga vänder i längdspåren har gett avtryck. Blev ingen riktig vila från träningen den här veckan heller, trots att det var tanken. 

Kroppen har dock sina sätt att visa att den är under påfrestning och behöver vila och jag försöker lyssna. Dagen spenderar jag därför med att göra mest ingenting. Sitter i soffan, dricker te och gör sånt som jag annars inte riktigt tar mig tid till.

Men träningen gör gott. Min annars stela och värkande nacke gör sig knappt påmind. Tittar mig över axeln med full rörlighet utan besvär, det var länge sedan sist. Trodde att denna intensiva arbetsvecka skulle öka besvären men insåg igår kväll efter en lång arbetsdag att jag inte hade ont. Har inte haft ont på flera dagar. 

Befrielsen och lättnaden i den känslan.

 Nikita tog sovmorgon med mig imorse.

Balanserar vingligt just nu

Varje dag känner jag in kroppen. Den är under hård påfrestning just nu så jag behöver lyssna in för att inte pressa den för hårt. Har påbörjat ett nytt träningsprogram för att bygga upp muskulaturen på min svaga kropp. Nacken, axlarna och ryggen behöver hjälp för att klara belastningarna i vardagen och framför allt på jobbet. 

Träningen gör mig verkligen gott. Även om det bara gått några veckor känner jag redan att jag blivit starkare och uthålligare. Men jag känner det också som att jag balanserar på en tråd och lätt kan knuffas omkull. Jag brister i mina mat- och vätskerutiner. Äter inte så mycket och så ofta som jag borde och dricker gör jag knappt alls, speciellt inte när jag jobbar. 

För att inte slåss omkull av den stundande högsäsongsveckan förbereder jag mig genom att fylla frys och kyl. På spisen står det nu linssoppa och chili con carne och puttrar. I en bunke bredvid mixade jag precis ihop en bönröra att ha som pålägg eller som tillbehör. Igår gjorde jag en stor sats potatisbröd och fyllde frysen med hela fyra limpor.

Träningen får vila under veckan som kommer, aktivitetsrundorna med hunden får räcka som motion. Och med de väl förbereda matlådorna hoppas jag muskulaturen får en chans att hämta energi och bygga upp sig så jag kan återuppta träningen med nya krafter.

Att skriva igen

Jag kände hur en huvudvärk smög sig på igår. Hur spänningarna i nacken ökade och tröttheten tryckte på bakom mina ögon.

Vaknade nu på morgonen stel, svårt att vrida på huvudet. Det är högra sidan som bråkar mest. Satte mig på yoganmattan för att stilla mjuka upp de spända och onda.

Med benen i kors och andetag som fyllde hela lungorna satt jag länge och kände in. Kände in kroppen, men också sinnet. Lyssnade till de tankar som kom upp. Det annars så vanliga bruset som brukar råda i mitt huvud var stilla. Istället kände jag en längtan och en lust efter att skriva. En vilja att med ord formulera alla de tankar som snurrar i mig.

Jag börjar här. Kravlöst. Bara med en förhoppning om att orden på mina tankar ska ge mig en större möjlighet att reflektera över det som rör sig i mig.