Loppisfynd i Piteå

Finfina sandaler, 30kr

Tröja á la farmorstyle, 20kr

Oversize short, 10kr

Stickad väst, 15kr

Myskofta, 20kr

(kjolen är köpt second hand i sthlm för 20kr)

Njuter av det enkla

Livet är att plocka sina bär i skogen och sen rensa dem i solen.

Jämnställd yta, förtryckt inre.

Läste precis ett porr-positivt blogginlägg där skribenten menade att romantiska chick flicks kan jämföras med porrfilmer. Att tjejer via chick flicks får en felaktig bild av män. Att tjejer får en bild av att män alltid är "charmiga, renhjärtade, glimten i ögat, roliga, svärmorsdrömmiga, unika och heta." Att dessa filmer bidrar till att kvinnors krav på dröm-mannen sätter press på män. För hur många män passar in i den bilden?

Är skribenten medveten om att han/hon i detta påstående menar att porrfilmer ger en felaktig bild av kvinnor?
Känns som skribenten sköt sig själv i foten med det påståendet.

Under den senaste tiden har jag funderat mycket kring patriarkat samhället och kvinnoförtryck. Och jag har insett att det är svårt att prata om detta med män. Det är som om många män tar diskussionen personligt och som en anklagelse mot dem personligen.
När jag senast diskuterade detta med en man vändes diskussionen snabbt mot mig. Rösten var hård och dömande. Jag fick kommentarer om hur jag själv följde förtryckets regler. Jag fick höra att jag inte var bättre än någon annan. Att jag sminkar mig, klär upp mig och har levt med en ätstörning halva livet, att jag låter mig förtryckas. Personen påstod att om nu förtrycket existerar varför accepterar jag, och andra kvinnor, det? Varför låter vi oss förtryckas?

Ja, vad hände med 70- och 90-talets kvinnorörelser?
Det sägs att Sverige är ett jämställt land. Jag frågar mig, hur yttrar sig denna jämnställdhet? Jag ser den tyvärr inte.

Festivaltåget

Inatt tog jag tåget upp till Piteå. Vill ju inte missa festivalen. Piteå-Dansar-Och-Ler har varit ett måste varje sommar sedan så länge jag kan komma ihåg. Därför bestämde jag mig för att inte bryta denna tradition. Därmed en sömnlös natt i sittvagn med hunden på golvet. I desperation kröp jag ner på golvet bredvid henne men efter ytterligare en sömnlös timme gav jag upp och återvände den enskilda stolen. Jag fick väl kanske två timmar av oavbruten sömn. I övrigt bestod resan av långa timmar och en gapande mun medan jag flakade in och ut ur sömnen. Till resan ner funderar jag på att packa med ett liggunderlag för att ge golvet ett nytt försök.

Imorgon inleds några hektiska dagar med jobb på festivalen. Efter nattens resa och de kommande dagarna i åtanke har denna dag gått i lugnets tecken. Har latat mig i solen, läst bok, plockat jordgubbar och läst in mig på vad som händer på årets festival. Nu väntar ett varmt bad och sen jordgubbar med glass. Har huset för mig själv och jag njuter av ensamheten.
Nej nu ska jag ut i trädgården och äta lite smultron innan badet.

Vi hörs efter helgen!

Piteå Dansar och Ler nästa!

The end of America

"Based on the best-selling book by Naomi Wolf, THE END OF AMERICA details the ten steps a country takes when it slides toward Fascism. It takes a historical look at trends in once-functioning democracies that are being repeated in our country today."
(endofamericamovie.com)



Jag är glad att jag inte bor i USA.
Men jag frågar mig, hur påverkas Sverige av detta?
Eller rättare sagt, hur långt har Sveriges makthavare kommit i processen att kontrollera samhället?

Hela filmen ligger upp på YouTube. Se den!

Stående ovationer

Jazz festivalens andra dag är avverkad och det känns tråkigt att blogga så här i efterhand. Gårdagen var minst lika bra som dagen innan och det märks tydligt att människor har kommit dit enbart för musiken. Till en av scenerna är det begränsat med platser och till många konserter har lokalen blivit full medan kön utanför fortsättat växa. Många har sett fram emot just den artister/gruppen och blir besvikna, ibland arga, över att de inte får se dem. Då känns det tråkigt att behöva neka dem tillträde till lokalen.
Theresa Andersson var en sådan artist som drog till sig en kö som kändes oändlig. Många hade köpt biljett till festivalen enbart för att få se denna fantastiska kvinna (och framförallt musiker). Några stannade kvar utanför lokalen för att i alla fall få lyssna till hennes show. Det märktes hur Theresas musik berörde människor.
Jag hade tur att få se hennes sista låt. Men de som missade hennes konsert har möjlighet att se henne idag då hon gör ytterligare ett framträdande på festivalen. Klockan 15.00 spelar hon på Moderna Museet igen. För den som hinner dit så råder jag till att komma i tid, kön kommer att vara lång.
Den som inte hinner se henne idag har fler chanser då hon gör fler spelningar i Stockholm under de närmaste dagarna. Jag funderar på att besöka Mosebacke för att få se hela hennes konsert.

18 juli - Gröna Lund
20 juli - Mosebacke
21 juli - Mosebacke

Folkfest på Skeppsholmen

Jazzfestivalen i Stockholm inledde igår sin 5 dagar långa folkfest. Ja det är verkligen en folkfest. Alla är glada och trevliga och det är stor spridning på åldern bland besökarna. Alla är där av samma anledning, för att lyssna på all fantastisk musik.
Jag arbetar som volontär på festivalen. Det är riktigt riktigt roligt måste jag säga. Jag har träffat en hel del intressanta och inspirerande människor.
Igår fick jag möjligheten att se Jake Shimakuburo och det är jag mycket glad för.

No more "I love you's"

Måste bara dela med mig av dagens nostalgitrip.
Minns ni denna godbit?

En kopp av minnen

Efter en heldag med studier bestämde jag mig för att ta med Nikita på en joggingrunda. Hon har varit bråkig och busig den senaste tiden. Gått och nafsat mig i armen under promenader, försökt få mig att aktivera henne. Men energin har inte funnits där. Därför var det på tiden att hon fick röra på sig ordentligt. Hon blev glad när hon insåg att hon skulle få springa. Hon gjorde rena glädje skutt och sprang med ett leende på läpparna under hela rundan. Det gjorde mig glad att se henne glad.

Ikväll har lägenheten varit tom och jag passade på att ha ett kortare yogapass. Kändes skönt att få fylla lungorna ordentligt med luft och sedan andas ut sakta. Att få sträcka på kroppen och känna lugn i sinnet. Satt sedan en stund på balkongen och njöt av kvällssolen. Drack en kopp te och tänkte på framtiden, dåtiden och allt som händer nu. Det är intressant hur livet ter sig ibland.

Koppen i min hand fick jag när mamma och pappa sålde familjens gamla stuga. 6st otroligt fina koppar med fat. Det är min favoritservis. De är fulla av minnen. Jag kan känna doften av de frasiga våfflorna med grädde och hjortronsylt. Jag känner fortfarande smaken från Earl Grey som jag alltid drack till våfflor. Jag minns kvällarna framför teven med hela familjen samlad. Jag minns lugnet och gemenskapen.
UnderbaraClara verkar också vara ägare till en sån här vacker servis.

Nu slog det mig

Klickade in på Festivalinfo.se och kände hur bitterhet sköljde över mig.
Jag var ju så nära. Jag var ju på plats. Jag var där. Men det blev ändå inge Roskilde. Inte i år heller.
Det blev inge Mew, Lilly Allen, Volbet, Håkan Hellström eller Katzenjammer. Det blev inga nya musikupptäckter, inga bakfulla dagar i campet, ingen festivalmat eller festivalsunk. Det blev ingenting av vad festivallivet innebär.
Jag ville så gärna uppleva Roskilde. Jag ville så gärna.

Once in a house on a hill

Total lycka!
Jag har hittat en riktig favorit låt. Den är med i soundtracket till Crazy/Beautiful. Länge har jag letat utan resultat. Men så idag när jag lyssnade in mig lite extra på Emiliana Torrini så hörde jag plötsligt ljudet från denna underbara låt.
Äntligen äntligen!

Lyssna på den ni också, klicka här

Big jumps, big plans.

Emiliana Torrini, för mig en ny artist.
Denna låt passar fint in i min dag.



Vill du se henne live ska du besöka Jazz Festivalen i Stockholm söndagen den 19 juli. Då får du även möjligheten att se Joss Stone och (min favorit) Erykah Badu.

Ännu är inte skolan över

Igår lämnade jag in D-uppsatsen för slutbedömning. Nu ska jag istället börja skriva på en uppsats om motivations management inom events. Och i augusti ska det skrivas omtenta i företagsekonomi. Ännu är inte skolan över. Men jag lämnar D-uppsatsen bakom mig och delar med mig av uppsatsen förord.

Förord
I skogen bakom mitt barndomshem höggs träden ner någon gång i början på 90-talet. De fick ge plats åt den nya motorvägen. Våra upptrampade stigar, den blomfyllda ängen och de gamla husdjurens viloplatser fanns en dag plötsligt inte kvar. Jag och min vän tänkte protestera. Hur kunde de hugga ner träden och förstör den vackra natur som vi brukade leka i? Vi var upprörda. Arga! Vi tyckte att så där får man bara inte göra. Där startade mitt miljöengagemang.

Drygt 20 år senare befinner jag mig i slutskedet av universitets- studierna men innan jag kan kalla mig upplevelseproducent ska en D-uppsats skrivas. Jag ville skriva något som jag kunde känna mig stolt över. Jag ville föra in miljöengagemanget i upplevelseindustrin. Jag läste Johan Tells bok ”100 sätt att rädda världen” där han bland annat skrivit att om man vill leva miljövänligt ska man välja längdskidor istället för utförsåkning. Längdskidor i alla ära, men jag föredrar att åka utför. Men jag vill samtidigt leva så miljövänligt som möjligt. Är det en möjlig ekvation att göra båda? Och jag frågade mig varför en vintersportdestination inte kan vara ett bra miljöval. Eller kan de kanske vara det? Hur arbetar egentligen de svenska vintersport- destinationerna med miljöfrågor? Utifrån dessa tankar formades denna uppsats om hur just de svenska vintersportdestinationerna arbetar för hållbar turismutveckling.

När jag började denna utbildning hade jag ingen tanke om att skriva en D-uppsats. Men nu nästan fem år senare är uppsatsen skriven. Det har varit en lång process som bidragit till en del känslomässiga bergochdalbansfärder. Därför vill jag tacka alla som står mig nära och som stötta mig genom detta. Tack till min pojkvän, vänner, familj, klasskamrater och lärare. Tack till min handledare Yvonne som har gett mig många värdefulla tips och kommentarer. Och ett speciellt tack till min bror Rickard som uppmuntrat och väglett mig genom denna process.

/Erika Mikaelsson

Dagens frukost

Mannagrynsgröt
Kiwi
Banan
Russin
Gojibär
Torkade aprikoser
Pumpakärnor
Solrosfrön

Jag gillar att starta dagen med en tallrik gröt. Med frukt, bär och frön blir gröten lite roligare, och tusen gånger godare. Mumma!!

"Good health doesn't make a lot of dollars"

De senaste dagarna har frustrationen varit hög. Sjukdomarna har avlöst varandra under den senaste tiden och jag har funderat över vad det beror på. Har jag ett dåligt immunförsvar? Och varför har jag i så fall det? Tar jag inte hand om min kropp?
Jag har frågat mig vilka förändringar som måste göras i mitt liv för att min hälsa ska förbättras. Jag har funderat kring mina matvanor, hur jag tränar, hur min vardag ser ut och hur jag i allmänhet lever mitt liv. Vilka aspekter av mitt liv bidrar till mina ständiga förkylningar och krämpor?
Igår fick jag information om vad som kan vara svaret på min fråga.

I filmen FoodMatters berättas det om hur stor påverkan maten vi äter har på våra kroppar. Detta är något jag redan visste, men jag hade inte på allvar insett Hur viktigt det egentligen är. Filmen gav även ytterligare födda till min åsikt om att mediciner i många fall gör mer skada än nytta.

Jag blev väldigt inspirerad av denna film och jag känner mig motiverad till att genomföra en del förändringar i mitt liv. Jag behöver göra en del omprioriteringar och mina matvanor är bara en del av de förändringar som kommer ske.



Mer information om filmen och dess innehåll hittar ni här.

Kleiwerks

Varför bygger inte fler människor hus på de material som finns runt omkring oss? Kunskapen om hur det kan göras finns, de gäller bara att ta den till sig och börja bygga.



Jag vill bygga hus av lera, bildäck, halm och flaskor.

Upp, men ner

Vågen visar 1 kilo plus, men jag känner mig trött i kroppen.

Jag vill helst bara sova bort dagarna i väntan på att energin ska återvänder.

I was looking forward to this trip

Idag är sista Roskilde dagen. Känns riktigt surt att jag bara fick uppleva camp-livet och aldrig själva festivalen. Det är som om livet har spelat mig ett spratt. Men jag hade inte kunnat stanna kvar, är ju fortfarande sjuk. Så istället för att ha kollat på en massa konserter och levt festival, har jag spenderat de senaste dagarna i soffan. Jag och Rasmus har till och med sovit i den under de tre senaste nätterna. Det är så mycket svalar i vardagsrummet när balkongdörren står öppen.
Det är mysigt att vara sjuka i soffan tillsammans. Vi kollar på filmer, äter glass och dricker iskallt vatten. Jag sväljer febernedsättande och suger på smärtstillande, det är fina grejer.

Det här klippet skrattar vi åt. Det är lite av en gammal klassiker i denna lägenhet.

Somna i soffan, svalkad av den öppna balkongdörren.
Sova två i soffan, oskönt och svettigt men med en arm runt midjan.
Sova tupplur i soffan, febertrött medan maten värms på spisen.

Det är skönt att sova på soffan i väntan på att sjukdomen ska ge vika.

Ingen vård till den sjuke.

Roskilde fick för min del ett snabbt och snopet slut. Efter två dagar i horisontellt läget i campet tog jag tåget hem och spenderade en helkväll med dropp på akuten. Virusinfektioner verkade vara deras gissning på mitt tillstånd. Utan att ta några prover bedömde läkaren att jag bara behövde vila för att infektionen ska släppa. Så det vara bara att åka hem utan något egentligt svar till varför min mun och hals såg ut som en zombies.

Vad hände med "den bästa sjukvården i världen"?
Under denna veckas kontakt med akutmottagning och vårdcentral har jag inte sett skymten av något som liknar bra sjukvård. Min svullna och blåsfyllda mun och hals gjorde det omöjligt att äta och svårt att dricka. Detta hade läkaren på akuten ingen som helst förståelse för.
"Blåsor i munnen är ingen orsak till att inte äta."

När jag dagen efter besökte vårdcentralen i hopp om att de kanske skulle kunna ge mig svar på vad som orsakade mina besvär så mötes jag av ännu en besvikelse. Eftersom jag inte är skriven i Sollentuna och inte ansökt om någon vårdcentral så kunde de inte hjälpa mig.
"Behöver du vård måste du åka till Piteå."

Då hade jag dock återfått lite energi och istället för att gråta blev jag irriterad och röt ifrån. För visst blir man förbannad?!
Infektionen hade ett hård grepp om min mun och hals. Jag såg, och ser fortfarande, inte riktigt klok ut i käften. Sprängrött tandkött fyllt med vita blåsor, trasiga läppar och en svullen hals, även den med blåsor. Jag hade så ont att jag knappt kunde svälja mitt eget saliv. Och efter fyra dagar utan mat och ytterst lite vatten hade kilona rasat. Vid besöket på vårdcentralen vägde jag inte mer än 44 kilo. Jag hade feber och mådde så dåligt att döden hade kommit som en befrielse.
Jag nekades ändå vård.

När personalen på apoteket fick höra om mina besvär svarade de att jag måste tas till sjukhuset direkt. Att jag behövde vård.
Jo tack, de fick de gärna informera sjukhuset om också.