Ser du det jag ser?

Det är skönt att bli sedd när man inte ser sig själv. Att få veta att ens Jag har skinit igenom den gråa dimman som omgett en. Det är skönt att även jag har börjat se, det andra ser.

Jag minns min barndom och ungdom som grå och tråkig. Eller jag minns mig själv som grå och tråkig, utan självförtroende och självkänsla. Jag vet inte när det hände eller hur det hände, men jag har förändrats. Jag är samma människa, men samtidigt någon helt annan. Jag drivs av lust och livsglädje. Jag vill göra något bra med mitt liv.

Många gånger har jag fått höra att jag är stark. Jag har inte känt mig stark men ändå har det i många år varit ett karaktärsdrag som många beskrivit mig med. Även under de perioder då jag känt mig liten och svag har omgivningen haft en annan uppfattning om mig. När jag igår förklarade för en vän att jag kände mig starkare än någonsin, svarade han "Du har alltid varit stark".

Det är skönt att få veta att jag blivit sedd även när jag inte sett mig själv.

Knästrejk!

Vad gör man när man vill träna men inte kan? Knätt tjorvar och verkar ta lång tid på sig att läka. Jag har fått tid hos ortopeden i Piteå den 6 maj men de kanske går i strejk den 5 maj så då lär de dröja innan jag får träffa en läkare. Jag verkligen hoppas att de hinner förhandla färdigt innan den 5e så de slipper gå i strejk. Ge dom högre löner, de förtjänar det.
Mitt knä måste börja bli bättre snart annars har jag en känsla av att det här kan komma att sluta illa. Inget gott har kommit från att jag inte fått träna och röra på mig.

Jag ser iaf fram emot de här två sista veckorna i Björkis. Även om det inte lär bli någon åkning. Jag får göra det bästa av situationen. Sitta i solen och njuta av det härliga vårvädret. Har redan fått en härliga bränna. Näsan är alldeles röd efter det slöa liftpasset i Gryt igår. Imorgon blir det Riksgränsen för att kolla på Pelikanflyget och sen på kvällen ska vi fira in våren. Det kommer bli grymt!

Go Erika, it's your birthday!

Vad säger man? Jag är nu 24 år, men jag känner mig inte en dag äldre än 20. Förra veckan trodde någon att jag var Sagas lillasyster på 15 år. Tack mamma och pappa för de ungdomliga generna.

I väntan på pysselhörnan

Igår tog jag, Saga och Ida rallybilen över norska gränsen, längst krockiga och kuperade vägar, förbi berg och sjöar, till Narvik. Där gick vi lös bland butikerna och shoppade tills plånboken var tom. Vi gjorde en hel del fynd som man inte med gott samvete kan lämna kvar i butiken. Bland annat en klänning stor som ett tält, en bikini för 40kr och ett par rosa solglajjor. Allt shoppande och tittandes i butikerna triggande min pysselnerv. Ser fram emot att få komma hem till min symaskin och min pyssellåda. I sommar ska jag ta tag i klädtillverkningen och klädmodifieringen.

Är ruskigt sugen på en ny gaddning också. Det var några år sedan sist. Nästa mönster ska få lite färg, jag har känt mig alldeles för grå på sistone. Men med en ny färgglad tatuering och ett par rosa solglasögon kan ingen känna sig grå.

Orginalet talar

Ibland är man inget annat än ett jävla orginal. Jag kan inte göra annat än skratta åt mig själv, med mig själv eller hur nu man nu vill säga.

Kramsjuk är jag också. Vänner kom hit och ge mig en kram. Jag kommer krama sönder er när jag väl kommer hem. Det ska bli kram- och myskalas i flera veckors tid.

Ingen eld utan rök

Jag och Kryckan står inte varandra speciellt nära längre. Det knäppte till i mitt knä tidigare i veckan och sedan dess har det bara blivit bättre och bättre, så snart snart kommer jag stå på brädan igen.

Övriga saker som hänt i veckan:

Besök på Låkta

På Låkta åt vi våfflor, drack kaffe och myste.

Väl hemma igen blev vi informerade om att någon glömt plattan på och att huset var nära att brinna ner. Trots intensiv vädring har det luktat rök i köket i flera dagar efteråt.

Johanna mumsar på de sönderbrända makaronerna och i bakgrunden ser ni det som tidigare var en väl fungerande kastrull.

Jag och Harriet tog en liten vandring till Silverfallet. Här tog vi fikapaus och mumsade på våra nybakta fruktscones.

Jag och Kryckan

Ute faller snön. Något som i vanliga fall skulle sätta ett leende på mina läppar. Men idag känner jag mig mer bitter än glad. Jag har sakta börjat inse att det kanske kommer dröja innan mitt knä har läkt och att jag kanske inte kommer kunna åka nå mer bräda den här säsongen. Det verkar som att Jag och Kryckan kommer tjila stadigt ett tag.

Klantfall och idioti

Att vara tjurskallig har ibland sina fördelar. Men ibland får man lida när tjurskalligheten övergår till idioti. Som igår när jag gjorde ett klantigt litet misstag i backen, ramlade och gjorde illa knätt men fortsatte ändå åka. Och inte bara åka, utan jag tränade på att hoppa. Jag satte inte en enda landning ordentligt eftersom knätt gav vika. Jag vägrade erkänna att smärtan kanske framkallades av något allvarligare än en tillfällig ömhet. Jag trodde aldrig att det var något allvarligare än en streckning. Men under kvällen ökade smärtan och jag kunde varken böja eller sträcka på benet. Det var låst i ett läge och vid varje rörelse grimascherade jag av smärta. Så imorse åkte jag snålskjuts med skoter upp till läkaren där han, efter att ha böjt i knätt tills jag nästan grät, konstaterade att jag hade streckt en led, vilket vara precis som jag trodde. Men sen fortsatte han att berätta att jag mest troligen hade skadat en minisk inne i knätt och att denna skada ibland kräver operation. Kontentant av det hela var att jag nu hoppar på krockor och mest troligen inte kommer kunna åka nå mer bräda den här säsongen. Men jag vill inte tro att det kommer bli så. Jag tror/hoppas att det här kommer ge med sig om några dagar och att jag kan stå på brädan igen nästa vecka. Jag vägrar tro att det är något allvarligare. Men så tänkte jag igår också och se vart de ledde.

Veckan som gått

Min kraschlandning efter att nästan ha gjort en backflip, ofrivilligt.

Det var nån vecka sedan men jag tycker bilden är så fin.

Vi tryckte in 7 pers i bagageluckan på Palles bil när vi skulle upp på personalfest. Sen sprang vi runt i skogen med sneakers, eller rättare sagt, jag sprang runt i skogen med sneakers. Jag tänkte verkligen till när jag valde kläder.

"Vi har det bra, vi här bak i bilen"
När vi skulle hem från krogen tog vi Rakkasbacken, iklädda sopsäck.

Det gick undan!

Jag har varit med och slagit Världsrekord, i världens starkaste igloo.
Den klarade vikten av 45personer, 3700kg

Poserar framför kameran på toppen av igloon.

"It's like running without my feet. I can't feel my feet anymore."

För att bli en Polarman ska man tydligen springa runt en igloo barfota
och sedan klättra upp på toppen av igloon.

Galna pakistaner!

Molnen dansade på Nuolja

Lärdagen inleddes med personalmiddag, som serverades i mitt rum.

Fancy fancy!!

Strike a pose!

En helt vanlig lördag i Rallarbaren. Jag och min nya huskamrat Apan är coolast på stället.

Vasa och Tummen rockar lös till YMCA

Dom charmar brudar överallt med sina moves.

Biljardkungen David

Jag sabbade dock matchen och sänkte 8an. Nästa gång blir det revansch.

Employee of the week

Snäll medmänniska, det kallade en 5 åring mig efter att jag hjälpt henne med liften. Dom orden gjorde mig glad.

Pengaångest och framtidsfunderingar

Min ekonomi håller på att gå åt helvete. Jag som trodde att det inte var möjligt att spendera speciellt mycket pengar här uppe, men ack så fel jag hade. Men som tur är fyller jag år snart och jag har rätt schysst betalt på sommarjobbet så då kanske jag kan spara ihop de jag spenderat upp de här senaste månaderna. Hoppas hoppas!!

I övrigt så vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på till hösten. Borde kanske plugga och skriva min D-uppsats men jag är inte speciellt peppad. Har fått mersmak för säsongslivet och jag skulle inte banga på att göra om de. Men just nu känns hösten alldeles för avlägensen för att planeras. De sista veckorna har mitt liv blivit upp-och-ner-vänt så jag vågar inte planera något. De enda jag vet de är att jag kommer hem någon gång i maj, ska åka ner till nkp strax därefter, sen jobba med PDOL juni-juli och i augusti ska jag resa runt i Sverige och hälsa på vänner. De månaderna är redan så pass planerade att jag inte vill planera längre fram. Man vet ju aldrig vilka dörrar som öppnas fram tills dess.

Pengaångest och framtidsfunderingar, det är vad som kretsar i mitt huvud just nu.