Workaholic

Det är nu den 23.e juli och PDOL står på schemat i mångas veckokalender. För min del står denna PDOL-vecka för en tung arbetsvecka. Jag kommer att jobba dagar på Stale och går därefter direkt till Max för att jobba kväll/natt. Sen går jag hem och sover någon timme för att sedan vakna och göra samma sak om igen. Det kommer bli en intressant vecka. Min förhoppning är att jag ska få möjlighet att åka iväg till stugan imorgon kväll för att vila upp mig inför mardrömsdagarna. Känner att jag skulle behöva byta miljö en liten stund för att hämta krafter.

Inatt vaknade jag klockan 05 och trodde att jag hade försovit mig. Detta är andra gången på en vecka som jag vaknar på natten, eller snarare tidigt på morgonen, och tror att det är mitt på dagen. Tecken på stress? Ja kanske de. Det enda jag vet är att jag blivit panikslagen när jag trott att jag försovit mig till jobbet. Fatta vilken lättnad som sedan fyllde mig när jag insåg att anledningen till att väckarklockan inte ringt beror på att jag endast sovit två timmar och det återstår fyra timmars sömn innan jag ska stiga upp.

Imorgon får jag sova hur länge jag vill. Funderar på att inte ställa någon väckare utan vakna när jag vaknar. Men jag vet av erfarenhet att det oftast framkallar ännu mer oro eftersom jag inte vill sova bort hela dygnet. Så det lär sluta med att jag ställar klockan på 11.00. Jag vill hinna upp för att städa och träna innan det är dags för att köra hyrkart.

Jag önskar ibland att dagarna var länge så jag skulle ha tid att pyssla, träna, skejta och umgås mer med Nikita. Men under mina två lediga dagar förra veckan, då jag längtade tillbaka till arbetet, insåg jag att längre dygn för min del förmodligen bara skulle sluta fler timmar på jobbet.

Let the countdown begin

Det går inge bra för mitt lag. För tredje gången denna vecka glömde jag igår att skriva ut dagskvittot och nu är det försent. Jag har aldrig tidigare glömt, men i veckan har de slunkigt ur mitt minne vid tre tillfällen. Det verkar onekligen som om jag har tankarna på annat håll.

Igår längtade jag efter ankarsvänner mer än någonsin. Jag ville att sommaren skulle vara över och att mina älskade vänner skulle komma tillbaka. Det är skönt att bara kunde springa över och hänga en stund, även om de bara blir för 30 min. Jag behöver min dagliga dos av vänskaplig kärlek. Jag klarar mig bra på egen hand men livet blir alltid enklare när man har goda vänner vid sin sida. Tro nu inte att jag inte har några vänner kvar i stan. Det finns en del guldklimpar kvar och jag är glad för den tiden jag får spendera med dem. Igår hade jag och Mubbe filmkväll. Vi såg Idiotrepubliken, lätt en av de skummaste filmerna. Sen satt vi och pratade strunt i flera timmar. Det är alltid lika trevligt att hänga med Mubbe. Det är svårt att inte trivas i hans sällskap.

Nedräkningen har börjat och jag börjar se ljuset i tunneln. Av någon anledning har jag satt den 17 augusti som de datum då ankarsvänner börjar komma tillbaka. Nu återstår det drygt en månad tills ankars invaderas av uppfriskade studenter. Jag räknar med många fester, middagar, filmkvällar och kvalitetshäng. Att bara få en kram och en ärlig fråga om hur jag mår skulle räcka för göra min dag komplett.

Fredag den 13.de

Planerna på att göra den efterlängtade resan till Canada har fått sig en törn. Min resekamrat kommer tyvärr inte kunna ta uppehåll från sina studier. Detta lämnar mig med en längtan efter att uppleva något nytt men utan någon att uppleva med. Jag kommer åka iväg till Canada oavsett om jag får med mig någon eller inte. Jag känner att jag kan inte svika min dröm ännu en gång. Innan jag började studier på högskolan hade jag samlat ihop pengar för att åka till Canada men även den gången blev jag utan reskamrat och de satte stopp för resan. Jag tänker inte låta de hända igen. Den här gången ska jag resa iväg. Det är något jag behöver göra.



Tyvärr så blir det nog ingen resa till Bali heller. Det finns dock två anledningar till detta. För det första varnas man nu för att resa till Bali eftersom det ligger under bombhot. Dessutom har min reskamrat dit inte heller möjlighet att följa. Det känns verkligen tärt när man är beroende av andra för att kunna genomföra sina planer. Men jag ska ändå åka iväg någonstans varmt i vinter. Jag kommer behöva några veckors värme.



Idag fick jag även besked om att jag imorgon kommer vara tvungen att börja jobba kl.18.00 på Max. Till en början var tanken att jag skulle börja kl.20.00. Det skulle ha gett mig 5h ledigt efter mitt avslutade arbetspass på Stale, tillräckligt med tid för att hinna lämna Nikita på stugan, käka middag och sova en stund. Nu tappar jag sovtimmarna men det känns lugnt. Alla vet ju att ingen orkar som jag orkar.



Till råga på allt så är det fredag den 13. Efter jobb ska jag nog låsa in mig i lägenheten och kolla på film. Även om jag är på bra humör så känner jag mig inte allt för peppad på att festa eller göra något annat som är det minsta ansträngande. Kanske svänger förbi Videoteket, aka Hemmakväll (fan vilket dåligt namn), och hyr någon gammal skräckrulle. Någon som känner för att göra mig sällskap?

Sommarförbannelse

Där ute skiner solen och här inne sitter jag, i en folktom butik. Så tråkig vardagen kan känns ibland. Förkylningen gör inte saken bättre. Att vara förkyld på sommaren kan mer liknas en förbannelse än en enkel förkylning.

Det enda jag hoppas om på dagarna är att jag först och främst ska bli frisk snart så jag kan känna mig som en normal människor och få börja träna igen. Sen önskar jag även att det ska komma in människor till butiken så jag får någon att socialisera med. Alla vänner som läser detta ska veta att de är mer än välkomna att hälsa på mig när jag jobbar. Jag bjuder på fika!

Fast i snorträsket

Jag är sjuk! förkyld eller vad man nu vill kalla de. Förra veckans halsont blommade ut till en förkylning som efter lördagen däckade mig totalt. Tidigare åkte jag på förkylningar var och varannan månad men sedan januari har jag varit förkylningsfri. Men nu sitter jag fast i snorträsket igen.

Min bror Roger gifte sig i lördags. På kvällen var de fest och oj vilken fest det blev. Jag tog det lugnt med drickandet eftersom jag skulle jobba dagen efter. Och på grund av att det kändes som om jag hade knivar i halsen varje gång jag svalde. Men av någon oförklarlig anledning mådde jag ändå apa när jag vaknade på morgonen. Jag spydde, näsan var igentäppt och halsen och huvudet värkte. Min första tanke var att jag var bakis men när jag började tänka på vad jag drack kvällen innan insåg jag att de förmodligen rörde sig om något annat. För jag blir inte bakis av 3 vinglas och 2 shotar. Speciellt inte om intaget är utspritt på 6 timmar.

På söndagen skulle jag jobba på Max mellan kl.12.00-22.30 men efter en timma på jobbet var jag tvungen att kasta in handduken. Sen låg jag däckad i morsan och farsans soffa resten av dagen och kvällen. Var så slut att jag inte ens orkade fara hem och sova. Idag när jag vaknade hoppades jag på att jag skulle må bättre men icket. Förkylningen hade inte släppt de minsta och jag var övertygad om att jag nu även hade feber.

Utan feber men ändå väldigt tärd sitter jag nu i butiken och försöker vara trevlig mot kunderna. Jag har precis monterat ihop en bräda och de tog på mina kraft. Nu skulle det sitta fint om någon ville kommea hit och ta en fika med mig.