Finns det någon status i sitt arbete?

Jag har inte skrivit så mycket på sistone. Har väl inte haft så mycket vettigt att säga. Eller rättare sagt så har jag inte vetat hur jag i skrift skulle uttryckade tankar som snurrar runt i mitt huvud.

Ibland känner jag mig lite smått paranoid. Det känns som om folk tittar snett på mig när de ser att jag jobbar på Max. Som om Max vore något lågvattenmärke på arbetsmarknaden. Jag kan inte påstå att jag innan jag började jobba där såg arbetet på Max som något givande. Men nu när jag står bakom disken har min inställning förändrats. Och det medför att jag irriterar mig på de som tror att anställningar på ställen som Max är för de lätt IQ-befriade och arbetsskygga människorna. Att de som jobbar på Max är för dålig för att få anställning någon annanstans. Sanningen är något helt annat. Det krävs stresstålighet, arbetsvilja, samarbetsförmåga och en förmåga att göra flera saker samtidigt för att klara av de arbete vi gör. Under en lunch/middags/pubrusch måste man vara hårdhudad och ha fullkomlig sinnerlig närvaro om man ska ha någon chans att orka med.

Jag var för några veckor på en anställningsintervju för ett annat jobb. De hade mottagit en arbetsansökan från mig tidigare under sommaren och nu hade de en tjänst ledig. Jag kände mig dock redan bunden till mitt arbete på Max, men tackade ja till en intervju för att göra mig säker på att jag inte gjorde fel om jag tackade nej. Under intervjuen yttrades en kommentar från företagets distrikschef angående arbetet på Max. Påståligen krävdes det inga större färdighet för att arbeta på en hamburgerestaurang och de anställda utvecklas inget genom att arbeta där. När han sa det blev jag paff och visste inte vad jag skulle säga så jag gjorde som jag alltid gör i sådana lägen, jag log och nickade förståligt. Men nu när hans ord satt sig och jag fått distans till mitt arbete inser jag hur fel han har. När jag går vidare i min arbetskarriär är jag övertygad om att jag kommer lämna Max med större stresshanteringsförmåga, djupare människokännedom och en större respekt för den "vanliga människan".

Att tro att ett arbete är bättre och mer värdig än något annat och att se ner på andra på grund av deras yrke är patetiskt. Att föreställa sig själv som bättre än andra bevisar bara motsatsen.

Dagen-efter-Zombie

Vad har hänt med utelivet i Piteå? För några veckor sedan var ställena knökfulla och man var tvungen att stå i kö i minst 30min om man ville komma in. Sen fick man stångas vid baren för att få någon uppmärksamhet från bartenderna. Och hade man otur fick man stå i kö hela kvällen utan att få komma in. Igår tappade jag inte ens bort dom jag gick ut med. Det var så lite folk att man kunde inte missa någon. De enda som var ute var de människor som inte satt hemma och grät över att alla dess kompisar flyttat till andra städer och nu åkt tillbaka dit efter att ha spenderat sommaren i Piteå. Sluta gråta och skaffa er ett liv! Goddamn!



Jag kan även offentligt berätta att det jobbar en hel del sköna människor på Max. Jag hoppas på en långvarig vänskap med en del av dem. Goa vänner är det bästa som finns. Just nu får någon av dom gärna komma förbi Stale så jag får gå och pissa. Den som kommer med smoothie från Max får en guldstjärna.

To be gone

Jag vet inte vad jag ska skriva utan att få det att verkar som om jag klagar. Det är mycket som jag önskar just nu.

Min taskiga självkänsla spelar mig dagligen ett spratt. Jag har klarat mig fint hela sommaren, men ibland saknar jag kramarna och de tröstande orden. Bara vetskapen om att det finns en famn i närheten som alltid står öppen har en lugnande effekt när paniken kryper sig närmare.

"Ingen orkar som jag orkar" säger jag för mig själv när dagarna känns tunga. Jag stänger av insidan och fortsätter framåt på automatik. Inte ens när jag mötte min demon, öga mot öga, vek jag undan. Jag bara gick, förbi, utan att låta hans närvaro rubba mig.

Men ibland är jag en femåring i en tjugoårings kropp. Ibland är jag liten, ömtålig och orkeslös. Ibland är dock inte idag. För idag är jag stark.