"When life gets rough, you gotta keep on movin."

"Don´t let what was be in the way of what´s next."

"What´s to come hasn´t come jet."

Life goes on

För den som inte vet eller förstått så är jag singel nu.
Didn´t see that one coming. Livet har en tendens att vändas upp och ner när man minst anar det. Men jag har rätt roligt ändå. Med åren har jag väl lärt mig hantera sånna här tvära kast. Dessutom händer det saker hela tiden här i Björkis. Livet här kan inte förklaras, endast upplevas.

"Det som händer i Björkliden stannar i Björkliden, för ingen utanför är intresserad."


Detta kommer bli en intressant och händelserik vår.

Morgonstund

Gröten kallnar. Du borde äta gröten innan den bli kall. Men jag kan inte. Jag bara sitter där, och stirra. Ut på det knottriga trädet, vars grenar växer förbi varandra. Omslingrande varandra. Krockiga, spretandes, ut mot solen.

Drick den varma mjölken i alla fall. Den som blir så god med några halstabletter i. Men jag fortsätter bara att stirra, ut. På det kala fjället som ligger likt ett duntäcke längst horistonten. Undra om man kan åka där. Om det inte är för brant och om snön är bra.

Nu är gröten kall. Den borde vara det, för jag har inte rört mig på länge. Jag stirrar bara ut genom fönstret. På huset med tre lika stora fönster på övervåningen och ett större fönster i mitt på första våningen. Det ser ut som en gris. Din lilla gris. Det var det sista jag skrev. Din.

Ute fryser tårarna till is på mina kinder. Erika du är en fighter. Men jag känner smärta ändå. Det sägs att träningsvärk är som värst två dagar efter. Detta kanske är samma sak. Nu skulle Anton och Anton varit här. Jag behöver deras kramar och tröstande ord. Deras vänskapliga kärlek. Jag vill titta på dom och påminnas om hur saker förändras. Hur det inte blir som man först tänkte sig.

En fågel flyger förbi och sätter sig på en av de krokiga grenarna. Den är fri. Jag är också fri. Men jag känner mig inte fri.

Du vet väl om att du är värdefull...

Jag hade rätt. Det gjorde ont. Jävligt ont. Men fan heller att jag tänker ligga inne och gråta bort flera dagar. Jag är starkare än så!

Mamma sa igår att jag är värdefull.

Smärta är smärta

Man kan stålsätta sig. Man kan mentalt förbereda sig för smällen. Man kan vägra känna smärta. Man kan bära de bästa skydden tänkbara.
Men det spelar ingen roll hur mycket man förbereder sig eller hur mycket skydd man bär. Att bli träffad av en slägga kommer alltid att göra ont.

Jag förbereder mig på att känna smärta. Det här kommer göra ont.

Tiden flyger!

Ojoj vad tiden går fort när man har roligt. Var ledig i onsdag/torsdag och tiden bara svischade förbi. I onsdags for jag, Saga och Marina till Svarta Björn för att kolla om förhållandena hade förbättras sedan sist. Och till våran stora förvåning så var de rätt okej åkning där. Relativt okej iaf. Så vi spenderade eftermiddagen på den sidan av berget. Mötte upp med några av grabbsen, klättrade upp en bit på Nuolja och bara njöt av vädret. Sen på kvällen var det stort fikahäng hos Maria, Jonas, Monica, Emil och Palle. Vi var väl kring ett 20-tal personer som samlades för att svulla i chokladtårtor, ostbågar och popcorn. Sjukt bra initiativ Maria!!
Igår drog jag, Maria, Marina och Monica till Gränsen. Vi hittade ett mysigt puderställe, med perfekt lutning. Men jag körde på en sten, flög nån meter, slog i knätt och skrapade upp brädan. Ska ta och lämna in den i helgen så den är fräsch och fin inför vårt planerade träningssession på tisdag. Gårdagskvällen spenderades i bastun diskuterades vikten av skoter/bil, löneläget på LKAB och vilken funktion Johans bastumössa hade. Det har varit två helt klockrena dagar, trots förvirringen. Ibland är det lika bra att fortsätta som vanligt och hålla huvudet sysselsatt med annat. Jag vägrar att gråta nå mer.

Is it monday? No Tuesday.

Jag tänkte imorse att idag är en sån där dag då jag helst vill ligga i soffan och plöja igenom serier. Bara ligga där och stänga ute den värld där kärleken gör ont och drömmar förblir endast drömmar. Jag stannar hellre inne i min sköna vita soffa och hämtar kraft för att orka stå emot det som smärtar.

Idag började som en sån där dag då jag var tvungen att stanna upp ibland för att trycket i bröstet blev för stort.

Inatt ringde jag till Anton i San Fransico. Det var värt varenda krona att få prata med honom. Ibland kan bara rösten av en god vän ha en lugnande effekt. Jag kommer ihåg den gången då han och junior pysslade om mig. Då de bjöd hem mig till junior där de hade tänt ljus och förberett en buffé med milkshakes. De värmde i hjärtat. Efter att ha spenderat två dagar gråtandes i sängen var det precis vad jag behövde.

Nu har hela dagen på jobbet snart gått. Jag ska hem, käka, promenera med Nikita och sen är det nåt möte på hotellet. Finns det tid över så ska jag svänga förbi gymmet också. Måste träna bort bullarna som jag har tryckt i mig idag.

Relationskaos

Vad konstigt allting blev helt plötsligt. Jag spenderade gårdagskvällen med att stirra in i väggen. Jag kände mig helt apatisk av förvirring. Och jag förstår verkligen ingenting just nu. Vad är de för signaler och varningsljus jag missat? Fanns det ens något jag hade kunnat missa? Allt kanske helt enkelt bara är en fet jävla överraskning.

Jag säger som min kära kollega "Jag lever", mycket mer än så kan jag nog inte säga vid det här laget. Och kanske hade jag rätt när jag försökte trösta med orden "Ibland suger livet helt enkelt". Ibland är det väl precis vad de gör, det suger. Så nu kan vi gå här som två vilsna själar och deppa över att livet suger ibland. Fyfan!

Schlagerkväll på Rallarn

Idag har nog varit en av de roligaste dagarna på jobbet sedan jag kom hit. Konstigt egentligen med tanke på att jag kom hem från efterfesten kl.03.30 och fick endast 3h sömn. Eller egentligen kanske det inte alls är så konstigt. Alla som var ut igår har jobbat idag så man kan lätt sagt säga att det har varit en händelserik dag. Mer än så behöver jag inte säga.

Här får ni ett litet smakprov från gårdagskvällen.

Kolla in armen. Jag är biff!

Gegge, Daniel, Martin, Palle, David och jag, chillin by the bar

På efterfesten käkade vi hårdbröd. Mums!!

Återblickar gör mig hemsjuk

Har suttit under förmiddagen och skrivit om schemat inför påskveckorna och de sista veckorna i april, så nu är jag helt veckoblind. Kollade upp att jag har 17 lediga dagar kvar av säsongen. Det gäller att lägga på ett kål nu så jag hinner göra allt som jag vill göra. För sen åker jag hem och spenderar maj på Ankars.

Jag ser verkligen fram emot att få vara på Ankars nästan hela maj. En hel månad med tentaplugg, mys med kärleken och vännerna, solsken, grillning och häng vid basketplanen. I can hardly wait. Men först några veckor kvar av åkande och trickande i Björkis. Imorgon kanske jag gör säsongspremiär i Riksgränsen.

Well well..... Jag saknar er där hemma, men här är det ändå helt okej. Som man brukar säga Gräset är alltid grönare på andra sidan. Fyfan va de är sant ibland.

Maj 06, helt jävla sjukt bra!

Things are lookin up

Jag känner mig inte lika deppad längre över att vara här. Måndagens heldag i backen ändrade mitt humör. Dagen inleddes med en klättertur en bit upp för Nuolja. Svettades som en gris på vägen upp, men de var helt klart värt att få åka några svängar puder.

Här klättrar jag, Martin och David upp för Nuolja.

Efter lunch träffade vi Saga och några från Gammelgården så vi följde med dem för att leta efter bra åkning. Vi hittade ett litet paradis (se bilden nedan) och byggde ett litet hopp. Tyvärr så har jag ingen bild på hoppet eller den feta puderlandningen. Jag och Saga provade att hoppa och har nu bestämt att vi efter denna säsong ska hoppa och sätta trick utan några problem. Hon har även fått mig intresserad av att lära mig raila.

Dagen avslutades med att tolka bakom en skoter upp till hotellet och sen hoppbygge och hoppträning i ravinen. Och jag kan med stolthet säga att jag har börjat sätta grabs. Snacka om att jag är sjukt nöjd. Tyvärr har jag inga bilder från mina flygturer, det får bli en annan gång. Däremot kan ni få se lite bilder från huset och folket här i byn.

Köket, gott om uttrymme och fylld med all den moderna utrustning man kan tänka sig.

Mitt rum, med den senaste stereoutrustningen, rymlig säng och en walk-in-closet. Det enda som fattas är plasma-tv.

Annelie, Jonas och Christin.

Åter i Björkis

Inför nästa gång jag åker tåg ska jag försöka ta reda på om det finns något på apoteket som hjälper mot irriterande medpassagerare. Efter att ha spenderat 3 dagar tillsammans med min käraste satte jag mig på tåget upp mot Börkliden igen. Till en började såg det ut som att jag skulle få hela kupén för mig själv men redan i Boden stormade det in 4 män av modellen 35+ och Större. De började direkt öppna ölburkar och rocka loss till Iron Maiden. Därefter spenderade jag och Nikita 5h i helvetet. Inte nog med att de lyssnade på skitmusik, var fulla och allmänt störiga. Under mitt korta toalettbesök hade de även lyckats spilla ut öl över golvet, precis på den plats där Nikita låg. Tack för den.

Jag överlevde iaf resan. Men jag vet inte hur länge jag kommer överleva här uppe. De första jag möts av när jag kom hem var det eviga klagandet på hur dåligt allting är här uppe. Jag orkar snart inte lyssna på nå fler predikningar om hur Björklidens organisation suger. Det har nått den punkten att det snart inte längre är kul att vara här. Allt skitsnack gör mig bara mer och mer bitter. Ska det vara på det här sättet kan jag lika gärna åka hem och göra något roligt där istället. Pallar inte med att stanna kvar här om det innebär att jag kommer må dåligt av de. Ska ge det några veckor till sen får vi se hur jag gör.

Vid nästa inlägg så lovar jag bilder.

Juno

"I never realise how much I like being home unless I've been somewhere really different for awhile."


Jag tänkte på de igår. Att jag ska inte bo i Piteå resten av mitt liv. Piteå är som bäst när jag inte varit där på ett tag. Det är stället där jag kommer ifrån, där jag växte upp. Men det kommer aldrig vara desamma om jag stannar där för alltid. Om jag stannar kommer jag känna bitterhet gentemot min hemstad. Men om jag flyttar kommer jag alltid minnas Piteå som mitt hem. Och varje gång jag är där kommer jag minnas allt det fina som hände på gatorna i Piteå.


Dagens tips: Se filmen Juno. Jag såg den nu imorse och jag är kär i den.

EN LITEN LISTA....

...med saker jag vill lära mig, göra oftare eller helt enkelt bara göra under 2008

- Använda min symaskin oftare. Sy stora tees , klänning, väska och annat fint.

- Snowboardtrick. Vill kick-ass i backen så efter denna säsong ska jag kunna göra drops, 360, grabs, mm.

- Ordentliga ollies med bräda. Året 08 ska bli trickens år.

- Läsa fler böcker. Litteratur ska bli min källa för ny inspiration och kunskap.

- Erikas scrapbok. Ska samla mitt liv i en bok med bilder, text, pyssel och annat smått och gott.

- Resa. Vill besöka nya och gamla platser, både i och utanför Sverige.

- DJ, jag ska bli DJ.

- Smyckestillverkning. Började lite smått med det förra sommaren och fick positiv respons. Nu ska jag ta upp hobbyn igen.

- Samla ihop mina favoritrecept och påbörja en receptbok.

- Utöva fler träningsformer. Lära mig klättra, simma oftare, cykla och yoga.

- Engagera mig i miljön. Källsortera, släcka lampor, cykla istället för att ta bilen, dra mitt strå till stacken helt enkelt.

- Lydnadskurs med Nikita, och går det bra ska vi även prova agility.

- Allergitesta mig. Nu är de banne på mig tiden.

I'm lovin it!

Efter några veckor i Björkliden har jag börjat känna mig som hemma. Det är som ett mysigt litet ställe de här. Vi har blivit som en liten familj i huset. Det blir väl så när man är 8 pers i ett litet hus med minimalt kök.

Idag skiner solen. Det är sånna här dagar som man ska vara ledig. Hade de varit lite varmare så hade vädret varit perfekt. Som vanligt glömmer jag alltid min kamera hemma så jag har inga bilder att visa. Måste ta och bättra mig på den fronten. Ska lägga upp bilder från backen och från trängseln i köket.

Imorgon åker jag till Luleå. Saknar Jocke, så det ska bli skönt att få umgås och mysa med honom i några dagar. Samtidigt så känns det konstigt att lämna Björkliden nu när vädret är så bra. Jag känner mig stressad över att jag inte åkt så mycket som jag hade velat. Har ju som mål att sätta 360, crabs och sånt. Får ta tag i de på söndag när jag planerat in en hel dag i backen. Var ute en sväng i lördags efter jobbet och tränade på att droppa. Mitt övningsställe hade en ganska flak landningen och var egentligen inte heller ett speciellt stort dropp. Men efter några misslyckade försök satte jag droppet. Glädjen som sprider sig i kroppen när man helt plötsligt står upp efter att man landat är oförklaring. I just looove it!!

Men på söndag då jävlar!! Då hoppas jag på milt väder, strålande sol och flyt i åkningen.