Ursäkta dröjsmålet, jag har haft lite annat i tankarna.

Tankar som att det vore skönt med ett paradis att dra sig undan till. En gård någonstans eller en stuga i skogen. För om två månader blir jag av med mitt boende i Åre. Tanken på att få sova i bilen och flytta runt mellan soffan hos diverse vänner i någon månad känns sådär måttligt upplyftande. Därför fantiserar jag om ett sånt här litet kryp in.

Prataomdet

Jag tycker att den mindre revolution som skett i och med projektet Prata om det är viktig. Det tycker även Julia Skott så jag lämnar härmed över ordet till henne.

En enklare jul

Andra julen utan familjen. Bara jag och Rasmus i ett tillfälligt hem. Vi tog situationen med ro och gjorde det bästa av dagen. Lång promenad i skogen med en lekglad jycke. Smuttandes på glöggen tittade vi på Kalle och hans vänner. Vegetarisk jansson, glöggkokt rödkål, linsbullar, ägg, vörtbröd och ugnsglaserad basilikaaubergine dukades fram på bordet. Maten smältes sedan på soffan innan julklapparna öppnades. Jag fällde några tårar över de vackra korten på mina brorsbarn. Att inte vara dem nära gör ont ibland, men jag är glad över att nu ha bilderna att titta på när saknade blir stor. Dagen avrundades med en långpromenad iför nya vantar och sockar. Därefter åts några skålar ris a'la malta djupt nersjunken i soffan.

En enkel, stilla och opretantiös julafton helt enkelt.

Det här är också roligt

Äntligen på väg

Jag skulle kunna skriva ett långt klagoinlägg om säsongens upplaga av tågkaos. Men nu är tåget satt i rullning och kärleken förväntas vara framme om några timmar. Så nu är jag på för gott humör för att klaga. Dessutom skänker ett klagoinlägg ingen glädje i vardagen.

Något som däremot skänker lite glädje i min tillvaro är Sunes Jul. Speciellt pulkapappan.

Varmbad på Tott

(foto: booked.net ?)

Lite lyx under en smällkall onsdag, ett spa-besök på Tott hotel. Jag har simmat några längder, badat i värmepool och bastat. I skenet av värmeljus och med bergslandskapet som utsikt. Sånt borde man unna sig lite oftare.

Mer måste än vilja

Att ha nära till skidsystemet kan medföra oönskade krav. Som att jag måste ut och åka så fort möjligheten ges. Så länge det inte är snorkallt och blåsigt så är det som om en hackspett pickar i mitt huvud. Ut och åk, ut och åk, säger den.

Efter flera dagar med kraftig vind och dålig sikt verkar vädret ha vänt till det bättre. Om än det är lite kyligt (närmare - 20°c) så verkar sikten bra och vinden nästintill obefintlig. I mitt huvud säger hackspetten att idag måste jag ut i backen. Men min kropp säger dock något helt annat.

Kroppen vill helst ligga inne i sängen under täcket hela dagen. Läsa bok och fantisera om hur skönt det vore med massage. För varenda muskel i min kropp värker. Varför förstår jag inte. Har på grund av vädret inte varit speciellt aktiv de senaste dagarna. Men ont gör det i vilket fall och även om jag gärna vill ut i backen så känns bara tanken på att ta sig till liften ansträngande.

Det är såna här dagar jag tränar på att ge mig själv tillåtelse att vila. Medan hackspetten maler på där bakom pannbenet säger jag förståndigt till mig själv att jag faktiskt inte måste ut i backen. Att det är okej att vila om kroppen är trött.

Så vi får väl se vem jag slutgiltigen lyssna på. Hackspetten eller kroppen. Tar en vända med Nikita först och känner på kylan, sen kanske jag kan fatta ett beslut om dagens göra eller inte göra.

Boknörd och avundsjuk

Tror datorn kanske vill vara vän med mig nu. Jag gör ett försök iaf. Passar på nu när den verkar vara på gott humör.

Det jag hade tänkte berätta för er handlar inte om fenomenet att det snöat i flera dagar nu och det ända bara lyckats landa 5cm av snöflingor på marken. Nej, jag tänkte berätta att jag tror mig ha kommit fram till vem min favoritförfattare är. Jepp, lite boknördsvarning i detta inlägg kanske.

I vilket fall som helst så är jag stormförtjust i Nick Hornby's böcker. Jag menar mannen har skrivit böckerna bakom filmerna High Fidelity och Om en pojke. Vad finns där att inte älska?
Nu är jag inne på min tredje bok av mannen. En god människa heter den. Mina ögon flyger fram över sidorna. Karln har en förmåga att se humorn i det vardagliga. Så nu ligger jag inne hela dagen och läser bok. Försöker förtrycka känslan av det senaste åket i backen. Snorblåst och isbana. I Kåbdalis verkar det däremot som om det varit rena drömlandskapet. Varför är snön alltid djupare och fluffigare på andra berg? Det är ännu ett fenomen jag inte förstår mig på.

Hm....

Tänkte uppdatera men datorn krånglar. Vi hörs när jag och prylen är vänner igen.

Ni kan lyssna på den här spellistan så länge.

Rakt in i hjärtegropen

Away we go är en himla himla bra film. Mer behöver jag inte säga om det. Förutom att ni borde lyssna på soundtracket också.

År sedan igår

Nostalgi med Kristofer Åström i högtalarna. Jag reser tillbaka i tiden när jag lyssnar på Leaving Songs. Låtarna är fortfarande lika starka. De får mig fortfarande att rysa av välbehag. The Driver ger mig gåshud på kinderna ändå upp till tinningen.

Fina omslag till några av hans skivor är det också. Bara de är värt att uppmärksamma.

En annan låt med en annan artist som ger mig gåshud är Log at 25 av Christian Kjellvander.

Återträffen

Jag hade en sådan intensiv dröm inatt. Det var återträff med högstadieklassen. Ett känslosamt möte med de människor som jag växte upp med.

Alla berättade om ögonblick i ungdomen som haft en inverkan på dem eller som fortfarande väcker starka minnen. Jag däremot höll mig tyst. Sade mest ingenting under hela träffen. Men under den avslutande gruppkramen ville jag tacka dess människor, vars deltagande i mitt liv har format mig till den jag är. Jag ville säga att jag saknar dem, och att jag älskar dem alla. Men jag höll tyst. Och med huvudet sänkt fällde jag tårar över min kärlek till mina forna klasskamrater, och över min oförmåga att uttrycka min tacksamhet till dem.

Jag kunde inte säga det i drömmen. Men jag kan säga det här.
Tack för att ni är såna underbara människor. Jag är glad över att ha fått dela en period av mitt liv med er.

Klass 9B Christinaskolan
Återträffen 2010

En fast vägg tack!

Det här med att säsonga och flytta runt en del är en livsstil jag trivs med. För jag får välja plats efter årstid och anpassa mitt val efter vad jag känner för stunden. Men de har sina nackdelar också. Och att inte ha någon fast punkt kan ibland kännas splittrande.

Just nu suger det att jag inte har någon vägg att hänga vackra tavlor på. Som den jag för närvarande suktar efter, Chicken Chick av Amanda Mendiant.

En vinterfavorit

Förra vintern var det hemmagjord glögg som gällde. Detta år kör jag en lite mer saftliknande variant.

Varm äppeljuice med Xanté (päronlikör). Värmer gott under kalla vinterdagar.

En annan variant är att spetsa den varma chokladen med Xanté. Eller så kan man blanda den med kaffe och grädde, ungefär som en Irish Coffee.

Att göra på en ledig lördag

En triljon hårstrån har städats bort från lägenheter. Möbler har dammsugits och kläder har tvättats. Nu ska det vara ett slut på den invasion av hundhår som rådigt.

Om Nikita hade varit ett barn hade jag tyckte att hon är stor nog att städa efter själv.

Fast iofs, om Nikita vore ett barn skulle jag nog mest vara orolig om hon tappa så här mycket hår. Jag skulle nog vara orolig över att hon överhuvudtaget har så mycket hår att tappa.

Ljuset bländar

Jag vill ut i backen idag. Är så sjukt taggad. Ni vet så där peppad och inspirerad som man blir efter att ha sett en bra åkfilm. Jag kan till och med höra mitt eget soundtrack.

Det bara vände. Så där över en natt. Igår var jag trött och orkeslös. Idag verkar energibrunnen bottenlös. Att en dags andhämtning och perspektiv, kombinerat med en hångeldröm kan åstadkomma sådan transformation är spännande. Och uppskattad minst sagt.

Heja livet och alla dess vändningar!

Att stanna upp och andas

Torsdag natt. Sen dag på jobbet, men jag känner mig pigg trots att jag var uppe tidigt.

Tror mitt val att utesluta brädåkningen ur dagens schema var ett klokt beslut. Jag behövde vila. Läsa bok och äta en lång lunch.

Rullade ut yogamattan under förmiddagen. Med Nikita sovandes vid mattans nederkant genomförde jag ett för mig nytt program. Jag kände hur kraften kom tillbaka allt mer för varje övning. Jag kände mig starkare än på länge.

Innan jobbet tog jag en lång promenad i skogen. Nikita fick springa lös, medan jag stannade länge i en glänta. Blickade upp längst träden. Upp mot skyn och andades.

Ibland är det precis vad jag behöver. En dag då jag får tid att bara vara. Tid för att andas.

Vem är hon som fräser?

Alltså i vilken värld har jag levt i? Här har jag gått omkring och trott att jag var tyst och försiktig som tonåring. Eller okej, lite stökig var jag nog. Gjorde såna där vanliga tonårsrebell grejer som att röka, sno sprit från barskåpet och ordna fest, men annars var jag världens snällaste ungdom liksom. Men så har det visat sig att jag var ganska bitsk som tonåring och fräste ofta till när jag hade en åsikt. Den sidan av mig hade jag helt förträngt.

Finns den bitska Erika fortfarande kvar? Jag börjar nästan tro att det kan vara ett personlighetsdrag som smyger sig fram när jag inte ser. Eller att jag omedvetet förtränger varje gång hon visar sig.

Tänker på min spydiga kommentar till Skistar-kassörskan, var det kanske en glimt på en sida hos mig som jag annars inte ser.

Erika hjärta go-cart

Att minnas sig själv som yngre är en sak. Att se sig själv på film är en helt annan.

Kommer ni ihåg det där ungdomsprogrammet P.S. som sändes på SVT i början av 2000-talet. Ett program där ungdomar fick filma sina liv. Jag gjorde en sådan film.

Jag var sjutton år och tävlade i go-cart. Det var min passion i livet.

Då min kopia hamnat mellan tänderna på en ung Nikita tog jag i veckan kontakt med arkivet på SVT. Tack och lov fanns filmen kvar. Därför blev dagens frukostnöje att se tillbaka på mig som sjutton år. Att minnas och på film se mitt adrenalinstinta tävlingsjag.

Jag är glad att ha filmen. För den får mig att se på mig själv i ett annat ljus. Jag var mer än vad jag minns.

P.S. En ros till Ove Wahlqvist som tog sig tid att leta igenom arkivet. Han är en stjärna på min himmel.

Om att se tillbaka och se nu

För några år sedan hade jag nog aldrig tagit orden i min mun. Men sedan började jag betrakta mig själv. Den jag är och den jag varit. Den resa jag gjort genom livet. Och då ser jag den. Självständigheten. Stadigt rotad i det som är jag.

Jag trodde det aldrig förr. Så förvirrad, labil och nedtryckt som jag kände mig. Som längtade så efter en hand att hålla. Jag såg det inte då. Hur händer sträcktes fram till mig och hur jag vände dem ryggen. Jag bara kramade dem i smyg när det var som jobbigast. För allra helst ville jag stå på egna ben. Jag ville klara mig själv. Ro min egen båt.

Menade aldrig att såra er som ville hjälpa. Som ville trösta och stötta. Jag vara bara inte mottaglig. Det var viktigt för mig att slå mig fri. Att få möta motgångarna ensam. Att få fäktas mig genom livets snårskogar. Det har gjort mig stark. Självständig och trygg.

Jag såg det inte då. Men jag ser det nu.

Morgonvy

Tredje dagen i rad är jag uppe med tuppen. Det har knappt blivit ljust när väckarklockan ringer. Därför tänder jag ljus. Jag sitter vid fönstret och betraktar hur mörkret sakta drar sig tillbaka.

Idag skulle vi ut i backen. Men termometern visar -25 så jag känner lugnet och kryper ner i sängen igen. Passar på att läsa och bara njuta av den kritvitsstilla morgon.

Vilket värdskap?

Personalrabatten på liftkorten i Åre är ett skämt. Eller det hade iaf lika gärna kunnat vara det. Snacket i byn har varit att man som personal i byn får billigare säsongsliftkort mot att man genomför en värdskapsutbildning.

Attityden till utbildningen har varit negativ, många tycker att den tar för lång tid och är tråkig. Jag såg dock fram emot att lära mig mer om byn, dess omnejd och verksamma företag i området. För mig är värdskap viktigt och jag vill gärna vara insatt i vad som finns och vad som händer i byn för att kunna svara på eventuella frågor från gäster.

Idag fick jag dock veta att utbildningen numera kostar 600kr. Efter snabb huvudräkning insåg jag då att den totala rabatten på liftkortet slutar på hela 300kr...

Hur mycket sa du?

Jepp du läste rätt, 300kr får personal i Åre som rabatt på liftkorten*. Med tanke på att utgångspriset är ca 4500kr känns det hela skrattretande löjligt. Och jag som trodde att de faktiskt ville att personalen ska gå värdskapsutbildningen för att bli bra ambassadörer för byn. Nu fattar jag inte riktigt hur dom har tänkt.

Kvinnan i SkiStarkassan - Har du gått värdskapsutbildningen?
Jag - Nej, varför ska jag göra det? Det är ju inte som att jag tjänar något på det.

* Är man skriven i Åre blir det dock lite billigare.

Uppe med tuppen

Det börjar arta sig. Två dagar i rad har jag varit uppe klockan åtta. Igår kväll kröp jag till och med i säng klockan tjugotre, efter att ha slumrat till på soffan.

Idag ska jag försöka fixa liftkort. Det har gått lite segt på den fronten på grund av krångel i register, men idag bara måste det lösas. Jag känner mig inte så tålamodig längre. Jag vill ut i backen nu på en gång. I annat fall får jag fördriva dagen ute i skogen med Nikita. Där är det riktigt vintermysigt, som i en saga.