Fina frieri

Tror jag har börjat få kärleksfeber. Rasmus får ta och komma hem snart.

Populärmusik

Medan jag packar de sista små prylarna inför avfärd till Gränsen lyssnar jag på nysläppet från Populärmusik.

Hela albumet finns att ladda ner på Whoa.

Mot paradiset

Utlandssemestern är bokad. En vecka i surf och kiteparadiset Tarifa.

Det blir dock ingen vattensport för min del. Vet ju aldrig vad som simmar där under ytan. Jag nöjer mig istället med att ligga på stranden och spana ut över vattnet mot Marocko. Det passar mig fint det. Ibland får man inse sina begränsningar och känna ro i det.

Drömmen om semester

Drömmer om en resa till värmen. Gärna till en liten pittoresk by med byggnader som denna. De vore drömmen det.
Eller varför inte hit. Men tyvärr är detta bara ett lyckad bildmanipulation av James Bond Island.

Blandade känslor

Lagom till våren satte jag upp detta lilla kollage på bokhyllan vid sängen. Som en liten påminnelse om hur fantastisk vintern är så jag inte glömmer det nu när sommaren närmar sig. Eller som en motivation till att planera något roligt inför nästa vinter.
Vet inte riktigt hur jag tänkte, men glad är jag i alla fall att jag om en vecka kommer få snösätta brädan igen.

Nu packas bilen inför avfärd norröver. Och som vanligt upplever jag blandade känslor inför resan till Piteå.
Jag ser fram emot att träffa familjen, mina älskade brorsöner och vännerna. Att handla på loppis, cykla vart än jag ska och äta mackor på Krokodil.
Men det är något med Piteå som lämnar en bitter bismak i min mun.

Nåja det ska väl gå an den här gången också.

Kärleken min

För tre år sedan satt jag i liftkortskassan i Björkliden och tänkte på en pojke. Vi hade träffats kvällen innan. Han var en kompis kompis som kommit upp från Stockholm för att hälsa på.
Egentligen hade vi träffats innan. I liften upp till Svarta Björnen. Hur han såg ut under mössa och goggles visst jag inte. Men jag minns att jag föll för hans röst, hans sätt att tala. Trots den annars så förskräckliga Stockholmsdialekten som jag avskydde.
När han sedan hamnade bredvid mig på en förfest en vecka senare blev jag knäsvag. Det var något mystiskt över honom, trots att hans kräftbrända skalp fick mig att skratta.
Så där satt jag morgonen efter, fortfarande knäsvag, och funderade på om jag skulle få träffa honom igen. Byn var liten, han var kompis med min kompis och jag visste att han skulle stanna några dagar till, men ändå var jag rädd för att han skulle försvinna.
Fast han var aldrig orolig, har han berättat senare. Han visste att vi skulle ses igen. Och det gjorde vi, samma kväll.
Sedan dess har vi varit oskiljbara. Även om halva jordklotet är mellan oss nu så är vi ändå med varandra. Själsligt förenade. Låter kanske flummigt men det är så det känns. För jag är lika över öronen förälskad idag som jag var då, för tre år sedan.
Eller jag är nog mer förälskad idag än jag var då. För min kärlek för denna man växer sig starkare för var dag.

Vårens hopp

Liftsystemet har stängt för säsongen. Vintern är officiellt slut och våren är ett faktum. Jag avslutade säsongen i Åre med att för första gången hoppa i den röda linjen. Jag kände mig överraskande stabil i luften och indie graben har blivit lite av mitt paradtrick. Med det tricket gjorde jag mitt livs bästa hopp i ett naturhopp uppe på Skutan. Jag kan än knappt förstå att det var jag som flög där i luften.

Jag känner mig otroligt taggad på att hoppa mer. Vill bygga upp självförtroende så jag vågar mig på större hopp och fler trick. Jag är därför glad för att även om säsongen i Åre är slut så finns det mycket snö kvar i Riksgränsen och dit ska jag om två veckor. Som jag längtar!