Jag ser de snöar

Den första snön för detta år föll i veckan. I alla fall den första snön i Piteå. Det var torsdag kväll och jag var efter boxningsträningen ute och sprang med Nikita. Tänkte inte på den fallande snön då den knappt var märkbar, men morgonen efter var marken utanför mitt fönster vit. Inte sådär helt täckande vit men ändå vit. En känsla kröp på mig när jag drog upp persiennerna och begav mig in i köket för att äta frukost. En mysig känsla av vinter.

Och när jag är ute och vandrar med Nikita ser jag hur hon skiner av glädje. Hon stutsar runt och njuter av kylan och den kalla snön. Hennes paradisvärld fylld av stora snödrivor kommer allt närmare och hon känner det på sig. Men för mig får det gärna vänta ett tag till innan den decimeter höga snön kommer. Har lyckats få ett monsterliknande skavsår på min ena häl så jag vandrar runt med en sandal på ena foten. Att trava runt i snödrivor känns därför inte så lockande.

Nu är vintern snart här igen och nu dröjer det inte så länge till innan jag kan spänna fast brädan på mina fötter och åka nerför backarna. Men mest av allt ser jag fram emot alla planerade resor tillsammans med vänner. Vi ska bege oss ut på många äventyr i vinter.

Var är Jag?

Tiden bara rusar fram. Nu är de mindre än två veckor kvar på årets första läsperiod. En läsperiod som tagit musten ur mig. Inte för att jag lagt ner mycket tid på studier eller för att jag känner mig stressad av ett dussin olika inlämningar, utan för att kurserna jag läst inte varit som jag förväntade mig. Istället för att bidra till lärande har de tråkat ut mig och kvävt mig på energi. Varje uppgift har känts tråkig och jag har inte känt någon lust att lära mig mer. Jag har under hösten blivit tömd på den lilla energi som fanns kvar och nu sitter jag här som ett tomt skal. Vad hände med tjej som en vacker höstdag satt på tåget mellan Linköping och Stockholm fylld av idéer? Tjejen som sprudlade av energi och livsglädje, var tog hon vägen?

Jag brann där ett tag. Men sedan jag började denna utbildning har elden sakta men säkert slocknat. Medan jag skrev arbeten, analyser, pm och bokreflektioner dog elden ut och de enda som idag återstår är en svag glöd. Jag vill vara där det händer. Jag vill arrangera, planera, fixa och dona. Inte sitta framför en dator och skriva arbeten eller läsa böcker fyllda med hundratals olika teorier. Studier passar inte mig eller så passar inte jag för studierna.

Och så tänker jag på alla vänner som planerar att lämna denna stad. De packar sina väskor och göra precis de där som jag vill göra. Och istället för att packa mina väskor sitter jag kvar på min stol framför datorn och klagar på hur orkeslös jag känner mig.

I bilen påväg hem

Vem kan man lita på? Vännen som säger att den alltid kommer ställa upp? Kärleken som säger att han endast har ögon för dig? Eller killen som erbjuder sig att följa dig hem till dörren sent på kvällen?

I dagens samhälle känns det som om förtroende är något som man inte kan ha för många. Man verkar möter få sanna människor i det här livet. Det är svårt att lita på andras ord. Orden blir idag missbrukade och förtroenden bryts. Kan man lita på det goda i människan när svek och besvikelser verkar höra till vardagen?

Jag måste erkänna att jag har svårt för att lita och känna förtroende för andra. Kanske är inte det så konstigt. Ord som kärlek och älskar har missbrukats i min närhet. Och meingar som "du är den enda för mig" har fått mig att sväva bland molnen för att sedan få mig att falla, fritt fall på 150000m. Killar har erbjudit sig att följa mig hem och sedan visat att de ville annat än att bara följa mig till dörren. Hur ska jag då kunna lita på att nästa kille inte vill desamma?

Det är inte så konstigt att många tjejer känner sig osäkra när de ska gå hem från krogen eller att det har svårt för att lita på en kille som säger att det inte finns någon annan. Varje dag kan man i dagstidningar läsa om nya överfall och våldtäkter. Och varje dag krossas hjärtan. Inte konstigt att mitt och många andras förtroende för killar är lågt. Förtroende är något man förtjänar och inget man får så fort man droppa en kärleksförklaring eller erbjuder sig att utföra en vänlig handling.

Besvikelser och missbrukade ord verkar som sagt många gånger höra till vardagen. Ens vänlighet utnyttjas. Vännen visar sig inte vara någon vän och ens älskade sprider kärlek till andra. Jag vill dock inte ge upp mitt hopp på kärleken och godheten i människan. Livet är ju trots allt inte enbart bestående av svek och besvikelser.

Elden har slocknat

Regnet ligger som ett svävande täcke över Piteå. Det är fuktigt och grått när jag vandrar genom en alé av gula löv. Några faller försiktigt ner till marken när jag passerar. Det är en ny dag men inte ett nytt liv. Samma saker som bekymade mig igår bekymrar mig idag. Utanför mitt hus gräver de fortfarande en vallgrav, min skolböcker ligger fortfarande uppslagna på soffbordet och jag har ännu inte ringt alla de samtal jag måste ringa.

Refrängen ur Belle and Sebastians låt "Get me away from here, I'm dying" ekar i mitt huvud. Den här staden och den här situationen kväver mig på energi. Jag vandrar omkring med en alldeles för hårt åtdragen korsett. Och för varje regnig dag som går dras korsetten åt än mer.

Jag vill bort härifrån. Lämna allt bakom mig och börja om på nytt, som en ny människa. Behöver ett miljöombyte. Se något som väcker gnistan igen och får min själ att brinna. Något som lossar på knutarna och ger mig energin tillbaka.

I väntan på vadå?

Då var de söndag igen. Tittar tillbaka på gårdagskvällen med ett splittrat sinne.

Har dragit soffbordet till sängen och sitter nu på sängkanten invirad i täcket. Botten är inte nådd men nog känns det i kroppen att jag druckit av de goda och bara fått några få timmars sömn. Tänkte till igår och bunkrade upp med nachochips och salsa. De förgyllde min morgon samtidigt som Pirates of the Caribbean rullade. Lite framförhållning har jag kanske trots allt.

Brände mig på handen igår också. Antar att de är bättre än att ha bränt mig i själen (lyssnar på Timbuktu - i väntan på vadå). Stod i köket hos Ida och pratade med Jon, skulle luta mig mot spisen och då brände de till. Jon hade råkat slå på plattan, så nu har jag röda märken i min hand.

Söndag idag alltså och de enda jag kan tänka på är att jag vill bort från denna stad. Vill se något annat, inspireras av något nytt. Åker till Linköping/Norrköping nästa helg, men fyra dagar där kommer nog inte att stilla mitt sinne. De kanske lugnar ner det en aning men det behövs något mer för att tillfredsställa mig. I väntan ska jag fly in i en kram där tiden stannar och inget annat existerar.

Kom hit och ge mig en kram!