Rotsystemets bas

 Att varje år göra uppbrott från platser. Packa ihop ens kläder och tillbehör i väskor och lådor, fylla bilen med dessa, städa ur och köra iväg. Alla dessa uppbrott tär. De berikar också, för att de tar mig till nya platser. Låter mig utforska och testa nya möjligheter. Men jag har hamnat i en känsla av rotlöshet. En känsla av att inte ha något hem. Så när människor frågar mig vad som är min bas brukar jag skratta nervös och skämtsamt svara "Bilen!?". 

Såg nyligt ett program från ett buddistiskt kloster. De talade om känslan av hem och var man hör hemma när man har rötter på så många platser. Munken jämförde oss med träd, som har många rötter som spretar åt olika håll och att det var något bra. Det var en fin tanke som landade väl hos mig. Jag ser det som om alla dessa rötter får oss att stå stadigt. Det ger oss även en möjlighet att inte behöva välja och exkludera, eftersom rotsystemet alltid är under utvecklingen. 

Jag anar dock ett mönster i våra flyttar. Vi återvända ständigt till Jämtland. Jag till Åre där jag har många av mina hjärtevänner och vi till Funäsfjällen där vi båda kan landa. Därför har vårt husletande avsmalnat något. Från att ha tittat på hela svenska fjällkedjan, samt glimtat in i Norge, har vi nu kommit till insikt om var vi vill ha vår bas. 

Ibland är det bra att inte ha världen vid sina fötter. Det gör det lättare att se träden i skogen, att se möjligheterna som står framför en. 

Livets skörhet gör sig påmind

Kom hem från jobbet och somnade i fotänden av sängen med kläderna på. Med bultande huvud, värkande kropp och svulten mage föll jag in och ut ur sömn i några timmar. Kände mig helt slut. Ibland blir tröttheten och hungern så övermäktig att bara tanken på att bre en smörgås känns utmattande. Då vill jag helst bara ligga kvar, dra täcket över huvudet och sova till morgondagen, men jag vet bättre.

Nikita har varit dålig och behövt springa ut flera vänder varje natt. Tror jag sov fyra timmar denna natt. Åkte akut med henne till veterinären igår eftermiddag efter att hon bajsat en mörk sörja av blod. Men det visade sig inte vara något allvarligt. Akut, men okomplicerad, mag- och tarmkatarr kallade veterinären det. Hon fick vätskeersättning insprutad under huden i nacken, en stor puckel av vätska som kroppen sakta tar upp, och vi skickades hem med medicin och dietmat. Ett dygn senare och nu mår hon mycket bättre. 

På vägen hem från veterinären låg jag bakom en bil som körde på en älg. När jag såg älgen komma springande ur skogen, upp ur diket och ut på vägen sa jag högt "Åh herregud, åh herregud, hur ska detta gå." Men det gick bra. Det stora djuret fick sig en knuff av bilen, föll ihop men reste sig snabbt upp igen och haltade iväg. Kvinnan i bilen klarade sig bra. Inga skador som det verkade, men chockad. Förstår det, känner mig också tagen.

Livets skörhet gör sig påmint ibland.

Välja väg

Sportlovsveckan är över och som ett brev på posten kommer insikten om att säsongen snart är över, vilket innebär att det är dags att börja tänka på framtiden. Denna ångestladdade tanke. 

Jag försöker ta det hela med ro, det löser sig alltid. Men oron inför vad som komma ska ligger ändå där bak och gnager. 

Ska jag stanna kvar här eller ska jag återvända till något annat gammalt och beprövat? Eller ska jag ge mig ut på ett nytt äventyr och känna in pulsen på en annan plats? 

Jag gillar friheten i livet jag lever, men ibland kan det kännas överväldigande att ha världen vid sina fötter. Valmöjligheterna är så många att det är svårt att veta vilken väg jag ska gå. Det är väl därför de här besluten alltid tar tid och fattas precis innan det är dags att bege sig. 

Vi får se hur det blir denna gång.