Sommarens låtar

En av mina favoritlåtar just nu är The Ting Tings - That´s not my name.
Den, Kristian Antillas - Smutser och Jonas Games - New City Love är låtarna jag kommer höra när jag tänker tillbaka på sommaren 08.

Sommaren 2009 i mina tankar

Idag åkte Malm och Ullis till Roskilde. Jag är avundsjuk. Länge har jag sagt att jag någon gång ska åka dit, men varje år är det samma sak. Jag måste jobba och tar mig därmed inte dit. Det suger verkligen. Jag blir lika besviken på mig själv varje år. Så inför nästa år lovar jag mig själv att jag ska ta mig dit, med förutsättningen att mina vänner också ska dit. Det är som Malm sa:

"Att du inte har varit på Roskilde det är samma sak som att en konstnär inte har målat med akryl."

Min tanke är att jag nästa sommar ska ta lite ledigt för att kunna åka på festival innan jobbandet drar igång igen. Den lilla plan som börjat formas i min skalle är att jag ska avklara min D-uppsats och sen vara ledig för att umgås med vänner och åka på Roskilde. Sen ska jag skaffa ett jobb enbart för att samla ihop pengar inför en lång resa någonstans, typ Canada och Bali. Jag känner att det skulle göra mig gott att åka iväg någonstans och bara vara. Inte känna kravet på att jag måste prestera, jobba och alltid vara på språng. Jag vill åka puder utan att ha någon tid att passa och hänga i en hängmatta och känna lugnet i själen. Komma bort från stress och prestationsångest.

Nu vet jag dock hur det är med planer, det blir aldrig som man tänkt sig. Men jag drömmer och finner trygghet i vetskapen om att saker och tinger alltid löser sig för det bästa.

Joggingrunda med hunden

Att springa med en 30 kilos lat hund halvt släpandes efter sig är, trot eller ej, jobbigt. Mycket jobbigare än man kan tro. Joggingrundorna med henne är inte längre lika roliga. Tidigare fick jag rusa efter henne den första biten för att sedan ha ett relativt lugnare tempo mot slutet. Nu måste jag verkligen släpa henne efter mig. Enda gången hon ökar tempot är i nerförsbackar och när vi styr stegen tillbaka mot Ankars. Vad har hänt med min energifyllda hund? Hon verkar ha förvändlats till en soffpotatis. Hon är ju en husky för tusan. Huskys ska ju ha massor med energi. Det ska ju vara huskyn som kör slut på ägare, inte tvärtom.

Nikitas favoritposition på senaste tiden.

Morsans vitlöksbröd är det godaste brödet ever! Jag skulle kunna äta upp en hel limpa utan problem. Rostade det varmt, smöra lite lätt, toppa med flingsalt och det är redo att avnjutas. Yummiiee!!

Stark vän sökes

När jag vaknade igår snubblade jag över en tv som stod i min hall. Där stod även en skrivare, en golvlampa, ett tangentbord och lite annat smått och gott. I min dusch stod det en gammal dataskärm och där min dator brukar vara låg det en annan dator.

Jag hade däckat samma sekund som efterfesten inleddes i min lägenhet. Mina kära vänner fick då den briljanta idéen att hämta prylar från soprummet och dumpa de i min lägenhet. Jag sov hela natten, helt omedveten om vad som försigick i mitt hem. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska få ut teven från min lägenhet. Den är för stor för att jag ska orka bära den själv. Vem tar på sig uppgiften att hjälpa mig?

Midsommarnatts bad

Midsommar på Ankars blev en höjdare. Vi åt god mat, snackade skit, slickade grädde, bastade och sjöng. Men kvällens höjdpunkt var midnattsdopet nere vid bryggorna. Trodde det bara skulle bli ett snabbt dop men det slutade med att vi lekte runt där i vattnet i vad som kändes som en timma.
Idag när jag vaknade kände jag mig pigg och glad som en lärka. Lite less bara att någon kände för att vandra iväg med min nyinköpta bag-in-box, By the River. Ikväll ger jag mig på spriten.

Så här såg det ut igår kring klockan 01

Framåtlutning vid gång

Att vandra från Kvantum hem till mig med en hund, en ryggsäck överpackad med mat och en kasse full med mat, är inget jag rekommenderar. Får se det som bra träning. Och nu behöver jag inte heller ha dåligt samvete över all mat som jag kommer trycka i mig idag.

Ny webbsida!

Vill ge lite prepp för Boardstore´s nya sida. De har styrt upp sin hemsida och jag måste erkänna att det är en stor förbättring.
Big up!!
Så ta en sväng förbi Boardstore.se och kolla in cleana kläder. Jag är sugen på dessa Nikita jeans. Galet snygga.

Tillsammans är man mindre ensam

Det är inge roligt att bo själv! I alla fall inte att bo själv när Ankars är tömt på folk. Tidigare kunde jag använda min lägenhet som en plats för att komma undan och vara för mig själv en stund. Men nu när det är tomt överallt känns det inte längre roligt att krypa ihop i soffan i min lya. Det känns bara tråkigt. Och kollektivlivet i Björkis gjorde mig ännu mer van vid att alltid ha några/någon i närheten. Jag gillade de. Jag tycker det är skönt att kunna sätta sig i köket och socialisera med övriga i huset. Ibland satt jag där i timmar och bara pratade med vem som än befann sig i köket. Nu vill jag inte längre fara hem.

Oj vad de där kändes bittert. Riktigt så illa är det väl inte. Jag har inte varit hemma speciellt mycket i veckan men annars ser jag hemmakvällarna som en möjlighet att pyssla. Brukar inte ha speciellt mycket tid över till sånt så jag vill inte klaga nu.

Avslutningsvis:
Idag fick jag pengar och imorgon är det midsommar. Wiihooo!! Ni ser, helt bitter är jag inte.

Helgens sysselsättning

I helgen har jag spenderat några timmar med att ta fram en mall till en framtida klänning och sedan sy ihop denna mall.
Jag har i flera år haft ett gammalt gardintyg som jag velat sy något av men jag har aldrig tagit tag i saken eftersom jag är så rädd för att förstöra tyget. Så nu i helgen letade jag upp ett annat gammalt gardintyg hos min mor och började klippa och sy i de för att ta fram en mall till den slutgiltiga klänningen.
Så här blev resultatet på mallen:

"Jag vet att du vill"

Det glädjer mig att jag bara fått postiv respons från mitt agerande förra helgen. Alla som jag pratat med verkar förstå hur allvarligt ett brott som våldtäckt är. Det är ett övergrepp som sätter djupa spår för livet.

Det som skrämmer mig är samhällets syn på våldtäcksmannen. I samhällets ögon är det en man som överfaller kvinnor i skogen, i parken eller i gränder. Eller en man som drogar tjejer på krogen. Han är helt främmande för offret och kvinnan kämpar för att ta sig lös, därmed sker våldtäcken med mycket våld. Tyvärr är det sällan som just denna bild stämmer in på den riktiga våldtäcksmannen. I majoritet är våldtäcksmannen en vän, bekant eller pojkvän/man till kvinnan. Det är sällan mannen går därifrån och inser att han just tagit på sig rollen som våldtäcksman. Och det som skrämmer mig ännu mer är att samhället, vi, inte heller ser det. Hon kände ju mannen. Hon släppte in honom i sin lägenhet. Hon kanske till och med inledde sexakten. Om hon medan de tar av sig kläderna inser att det hela är ett misstag är hennes rättigheter redan förlorade. I alla fall om man lyssnar på samhällets dolda åsikter. Har hon väl gett sig in i leken får hon leken tåla. Det finns ingen återvända om inte killen godkänner det. Och vi tycker att det nästan är helt okej för honom att inte lyssna på hennes Nej.

Hon kan ju inte lura honom till att tro att han ska få till det och sen ångra sig precis innan. Då förtjänar hon det hon får.

I rätten är mannen oskyldig tills motsatsen bevisas. Hon däremot ses som en lögnare. Hon måste redovisa om sitt tidigare sexliv, sina alkoholvanor och sitt klädesval. Som om det vore helt okej att våldta en tjej som haft många sexpartners, är full och klär sig provokativt. Hon måste ju förstå att så kan hon inte bete sig. Hon måste ju förstå att det då inte är så konstigt att män ger sig efter henne. Hon får skylla sig själv. Mannen kan inte rå för de. Han trodde ju att hon var ett säkert ligg för kvällen. Det är även helt okej att våldta sin flickvän. Hon kanske gillar hårda tag.

Rättsystemet och samhällets syn på våldtäckter och våldtäcksmän äcklar mig. Jag tycker orden från förra helgen säger ganska mycket om hur samhället ser på majoriteten av alla våldtäckter.

Vadå, ångrade hon sig dagen efter eller?

Vad hände med tiden?

Oj vad dagarna flyger förbi. Det var ju måndag nyss och så helst plötsligt vart de helg igen. Vad hände med tisdag, onsdag, torsdag? Jag märkte knappt av dom. När jag var liten filosoferade jag om tiden. Om att dagarna ibland kändes väldigt lång och ibland väldigt korta. Och att det kändes som en evighet tills jag skulle bli vuxen. Då sa mina föräldrar att ju äldre man blir desto snabbare går tiden. Jag förstod inte vad de menade. Hur kan tidens hastighet förändras beroende på ålder? När jag var fem år fick jag inte ihop de konceptet. Men nu idag så förstår jag precis vad de menar. För ju äldre jag har blivit desto kortare har min dagar blivit. Nu sitter jag här tillsammans med min hund i min egna lägenhet. Jag har studerat på högskola i flera år och snart väntar arbetslivet. Jag är vuxen, men ändå känns det som om det var igår jag sprang runt på gatorna på Annelund och lekte kurragömma.

Det gäller väl att ta vara på den tid man får, för en dag vaknar man upp som 60åring och funderar vart medelåldern tog vägen.

Även de som dansar är våldtäktsmän!

I lördags var jag och några av brudarna ute på 1906. Stämningen var på topp och vi hade alla väldigt trevligt tillsammans. Men för ett ögonblick förvandlades jag från en partyprinsessa till en argsint oxe. Senariot var som följande:

Vi stod på det trånga dansgolvet och flamsade till musik när några av tjejerna såg killen som kvällen innan hade kladdat på dem. De berättade då även att han har våldtagit en tjej. Jag kände hur ilskan växte inom mig men bestämde mig för att inte låta hans närvaro påverka mig. Men när killen började göra närmanden på mina vänner tände jag till direkt. Jag såg svart. Jag hann knappt tänka utan reagerade på ren autumatik. Jag slog honom i huvudet, sa att han var en jävla idiot och informerade honom om att han för sitt eget bästa borde hålla sig långt ifrån mig och mina vänner.

Igår funderade jag över huruvid min reaktion kanske var överdriven. Jag visste inte speciellt mycket om själva våldtäkten och inget heller om killen i fråga. För en stund fick jag dåligt samvete. Piteå är trots allt en liten stad och sådana här händelser sprider sig snabbt. Pinsamt nog blev jag bekymrad över mitt så kallade rykte. Jag vill inte slå en kille på grund av ett rykte som någon hört på gatan. Nu har jag dock fått lite mer bakgrundsinformation om våldtäkten och jag känner inte längre den minsta ångesten över mitt beteende. Och fick jag chansen att ändra något skulle jag har slagit honom hårdare. Sviniga killar som honom förtjänar inget annat än en smäll. Och om andra ser något fel i mitt beteende så är det deras problem.

När vi förklarade för en av killens vänner varför jag hade slagit honom fick vi svaret ”Vadå, var det en tjej som ångrade sig eller?”. Vem yttrar något sådant? Tjejen var så full att hon inte kunde försvara sig. Hon låg t.o.m och spydde under våldtäkten. Hur kunde killen ens för ett ögonblick tro att tjejen var det minsta intresserad av sex?

Det finns nog inget som gör mig lika förbannad som just våldtäksmän. De är jordens avskum.

Vi får se

Har ni hört talas om Pojken och zenmästaren? Om ja, då kanske ni har sett filmen Charlie Wilsons war eller så har ni hört den på annat håll. Det var i alla fall en pojke som på sin 14.e födelsedag fick en häst av sin far. Alla sa; Så underbart. Zenmästaren sa; Vi får se. Två år senare ramlar pojken av hästen och bryter benet. Alla sa; Ååh så hemskt. Zenmästaren sa; Vi får se. Kriget kommer och alla unga män måste ut i strid, förutom pojken eftersom hans ben är förstört. Alla sa; Så underbart. Och zenmästaren sa; Vi får se.

Tänk på den!

Promota min blogg?

Jag har funderat lite grann över integriteten på nätet och bloggkulturen. Hur mycket vill man berätta om sitt privatliv? Och framför allt hur offentlig vill man att sin blogg ska vara?

Under mina månader i Björkliden har jag levt i en liten bubbla. Det enda som existerat var det som hände i Björkliden och Riksgränsen. Det fanns inga andra världar än just den plats där jag befann mig. Därför kände jag mig väldigt ouppdaterad när jag kom hem till Piteå igen. Jag hade ingen koll på vad som hade i världen och inte heller någon koll på vad som hade hänt i Piteå eller vad som var på väg att hända. För att komma tillbaka in i gamet besökte jag bland annat Omy.se. Killarna hade uppdaterat sidan och även jag fick uppdatera min profil. Det var då jag såg möjligheten att promota piterelaterade bloggar. Tanken slog mig direkt. Hur offentlig vill jag göra min blogg? Det känns helt okej att vänner och några få andra läser bloggen. Men jag är osäker på hur det känns att ett större antal random dudes i Piteå läser om vad som försigår i mitt huvud.

Och överhuvudtaget, varför skriver jag en blogg? Är det här den nya formen av lunarstormdagboken? Jag var nämligen en ganska flitig användare av den funktionen. Bloggen började väl som ett forum där man diskuterade sina egna åsikter i diverse frågor och även kunde tipsa läsare om sådan man själv fann var intressant. Det är i alla fall min bild över hur bloggandet fungerade från början. Men nu känns det mer som om folk, jag inkluderad, skriver om vad som hänt i ens liv. Inte helt olik en dagbok. Enda skillnaden är att den är offentlig och därmed skriver man kanske inte allt om allt.

Frågan kvarstår, hur offentlig vill jag göra min blogg? Är det ens någon som läser den nu?

Hang-ups

Igår tog jag hårfixeringen till en helt ny nivå. När jag ställde mig framför spegeln och beskådade längden på mitt hår kände jag hur gråten växte i halsen. Jag kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Sorgen över mitt förlorade hår var övverväldigande. Jag vet att det låter töntigt. Jag tycker till och med själv att jag är töntig men jag kände mig helt förtvivlad. Så pass förtvivlad att jag ringde vännen som klippte mig och nästan grät. Hon var den enda som hade sett längden så hon var den enda som i det läget kunde trösta mig. Det var verkligen inte meningen att hon skulle tolka det hela som att jag klagade på henne, det var ju trots allt jag som sa att hon skulle klippa. Jag hade bara inte insett hur mycket kortare håret skulle bli. Men idag känns de bättre, tror jag i alla fall. Jag har än så länge undvikit att se mig själv i spegeln med utsläppt hår. Istället har hårknuten mitt på skallen blivit ett tvång och det lär nog förbli de i några veckor till. Och ni får tycka att jag är töntig och kanske även lite utseendefixerad, det tycker jag ju till och med själv, så länge ni kan skratta åt det hela tillsammans med mig.

För övrigt så är det snorvarmt ute a la Medelhavet. Och mitt klädval för dagen var jeans, t-shirt, sjal och sneakers. Morgonkylan lurade mig och nu ångrar jag klädvalet bittert. Det ryktas om att det imorgon kommer vara 30grader och då kommer jag välja kjol, linne och sandaler. Bikini ligger egentligen högst upp på listan men det känns lite fel att strutta omkring på kontoret och nästan naken.

Optimisten vägrar ge upp.

Till hösten blir det operation för mig och mitt knä. Idag fick jag efter nästan två månader äntligen träffa en läkare som kunde ställa en säker diagnos. Inte för att man egentligen kan ställa en helt säker diagnos utan att öppna knätt. Men han påstod att det är en spricka i menisken och att en flisa hamnar fel ibland och därmed skapar låsning i knätt. Jag har dessutom sträckt nån led på insidan av knätt men det skulle läka av sig själv. Han verkade kunna sin grej så jag litar på honom. Om knätt inte har blivit bättre av sig själv under sommaren så kommer jag ligga på ett operationsbord någon gång i höst. Jag hoppas på lokalbedövning så jag får vara vaken under själva ingreppet. De vore hur coolt som helst. Fast denna gång tror, eller kanske mer hoppas, jag att knätt är påväg att bli bättre. Morsan ville köpa ett knäskydd till mig, men jag tycker det kan vänta tills när/om jag får ont igen. Vore ju onödigt att lägga ut pengarna om knätt blivit bättre.
Det var skönt att jag för en gångs skull fick träffa en läkare som tog mig på allvar och som gjorde en ordentlig undersökning. Eftersom knätt för tillfället är i en bra fas så förväntade jag mig att läkaren skulle råda mig att vila och käka lite panodil. Det är ju inte bara en gång jag fått det som svar efter att ha pungat ut 150kr.

Övrigt så har jag gett efter till Sammes tjat och låtit henne klippa mig. Så nu har jag blivit av med över 1dm av mitt långa, men ack så nötta hår. Nu kan jag inte täcka brösten med håret längre. Darn!! Det som visade sig vara ganska effektivt ibland.