Acceptera och gå vidare.

Ibland tvivlar jag på min egen insats. Jag vilar huvudet mot handen och funderar över vad jag hade kunnat göra annorlunda. Om jag hade legat på och försökt driva igenom mina idéer så kanske de hade blivit bättre. Eller om jag hade tagit fasta på andras idéer. Hur som helst så hade de kunnat bli bättre om jag hade gjort något annorlunda. Om jag hade varit mer drivande.

Varför denna ständiga tvivlan och ifrågasättande av min egen insats. Och det känns alltid som om det bara är jag i hela världen som upplever dessa tvivel. Alla andra är självsäkra och grymma på sin sak. Alla utom jag. Men nu vet jag att det inte är så. Även den som verkar som mest säker på sig själv känner tvivel och osäkerhet.

Får väl tänka som så att jag gjorde mitt bästa med tanke på förutsättningarna. En del saker går helt enkelt inte att styra över, det är bara att acceptera.

Axel heter han

För några dagar sedan blev jag faster och man får nog leta länge innan man hittar en faster lika stolt som jag. I timmar kan jag sitta och bara stirra på den lilla varelsen som sover i min famn.

Med sina små händer och mörka ögon tar han in världen för första gången. Han är oförstörd och helt omedveten om alla världens problem. Han är det sötaste barn man kan tänka sig.

Länge har jag sagt att jag aldrig kommer bli mamma. Att barn och föräldraskap inte är min grej. Nu skrattar min egen mor åt mig varje gång jag håller min brorson i famnen. Jag som alltid sagt att småbarn inte är min grej, jag är nu helt förundrad över den lilla munnen och de små naglarna.

Vem vet, en vacker dag kanske jag trots allt blir mamma.

We fucked it up

En vän sa en gång till mig att mina bloggar är personliga. Att jag bjuder in andra till att läsa om mina innersta tankar och känslor. Jag ville kalla mina texter för utelämnande, men okej varsågod kliv in. Detta är en officiell inbjudan till alla intresserade.

Vill du vet vad jag tänker och vad jag känner?

Vill du försöka komma mig närmare in på livet? Fortsätt då och läsa.

Känsliga läsare ombeds dock att stänga ner webläsaren.

Jag har aldrig varit en verbal människa. Mina ord är få när något trycker på. I sådana ögonblick blir jag stum, jag hittar inte orden. Därför har jag sedan jag lärde mig skriva fört ner mina tankar på papper. Jag har skrivit dagbok i många år och på vinden hos mina föräldrar finns en kartong full med brev som jag aldrig skickat. Denna blogg är nu min nya kanal för att få ut de jag inte kan uttrycka verbalt. Det är även ett sätt att få de som står mig nära att läsa de jag inte kan säga. Den som har något emot detta kan sluta läsa nu.

Det sägs att man ska leva varje dag som om det vore den sista. Jag vill istället leva varje dag som om det vore den första. För den första dagen är man fri från tidigare besvikelser. Det finns inga tidigare händelser som skapat rädslor och som hindrar en. Man är oförstörd. Livets motgångar har ännu inte hunnit ärra en.

Imorse ville jag vakna upp utan ärr och utan blödande sår. Jag ville vakna upp som en oförstörd människa. Istället vaknade jag som jag somnade kvällen innan. Och jag påmindes om den rena smärta som framkallas ur en del situationer. För jag fastnade i ett snubblande steg i helgen. Jag stannade för att hämta balansen men så fort jag började gå snubblade jag till igen. Och så fortsätta det tills jag ramlade. När jag låg med ryggen mot marken blev jag träffad av en slägga. Den träffade mig rakt över bröstet. Jag ligger fortfarande, förlamad av smärtan från slaget. Men jag vet att världen inte går under, livet går vidare. Jag behöver bara några dagar för att låta de öppna såren få en skorpa innan jag reser mig upp.

Och med tanke på Vardagens färger kan jag säga att det är inte svart.
Jag ser florant. Tack vänner!

Söndag

Det är morgonen efter kvällen före, eller egentligen helgen före. Det har varit fest både fredag och lördag. Båda dagarna lyckades jag få i mig något mer än vad jag kanske borde. En redbull/vodka blev två, vilket blev fyra och sedan sju. Och drinkarna i baren blev fler än beräknat. Intaget var inte mer än vad jag klarade av men betydligt mer än jag hade räknat med. Det har varit en otroligt rolig helg, även om den innehållit en hel del humörsvängningar och seriösa samtal.

Helgen började med en fest på Kåren. Sofie, en vindrickande vän som jag känt sedan barnsben, var min kompanjon för kvällen. Fredagen var känslomässigt en bergochdalbana. Allt började bra, men sket sig direkt när jag skulle försöka ta mig in på Kåren. Därifrån dalade kvällen och jag förvandlas stundtals till en surboll.

Lördagen blev en utdragen historia som började med en promenad till Max. Sen vandrade vi runt som tre zombies, släpandes på våra fötter och de påsar som vi hade lyckats samla på oss. Efter den vandringen var vi alla i behov av vila. Jag lade mig i sängen i hopp om att kanske få lite sömn, men istället ringde jag Samme och hade ett långt samtal om saker som stör.

Själva förfesten började hos Malm där vi lagade en gemensam middag. Stämningen var lite halvseg och jag verkade vara den enda som körde hårt med vodkan. Den riktiga förfesten hölls dock på Kåren där Hanna och Marica firade 40år (gemensam 20års fest). Vi i coola gänget satt i soffan och vägrade delta i några leker. Drinkarna sveptes fort och jag lyckades till och med få ner en tequila innan vi drog ut på Kalles för att träffa lite infödingar. På vägen in till stan hamnade vi i bråk med några magväskebärande människor som inte uppskattade vårat barnasinne. Jag vill nu på en gång göra ett officiellt meddelande och säg att magväskor är inte snygga. Och det är verkligen ingenting man bär när man ska ut på krogen.

Inne på Kalles gick tiden snabbt och jag träffade många som jag inte sett på ett tag. Tiden tillbringades på dansgolvet eller vid ett bord där vi pratade om diverse världsproblem. När det väl var dags att lämna stället, och då jag inte var peppad på att efterfest i Pitholm, styrde jag och Anton stegen mot Max. Men där blev vi inte långvarig utan vi gick istället hem och satt en timme på golvet i min hall. Här trodde jag att kvällen skulle sluta men inte. De andra grabbarna återvände till Ankars och vi drog alla hem till Malm för efterfest. Vet inte vad klockan var när jag lämnade hans soffa och gick hem mellan husen, men solen hade gått upp och fåglarna kvittrade.

Klockan är nu snart elva och jag har varit vaken i över en timma. Trots att helgen har varit lång kan jag inte sova. Av någon anledning lyckas jag aldrig sova länge om jag har festat kvällen innan. Så nu sitter jag här och försöker tänka igenom allt som hänt under helgen. Allt som har sagts och gjorts. Vad hände egentligen och hur kunde tiden gå så snabbt?! De enda jag vet säkert är att man måste leta länge innan man hittar bättre vänner än de som står vid min sida idag.

Tack!

Svåra val

Jag har återigen lyckats dra på mig en förkylning. Hann inte mer än bli frisk från den som plågade mig genom augusti så kommer nästa förkylning och däckar mig. Näsan är igenpluggad, halsen känns trång, huvudet spränger och kroppen värker. Ständigt får jag dras med dessa förkylningar som tär på mina krafter. Jag som var glad över att äntligen kunna komma igång med träningen igen och då kommer ännu ett bakslag. Får väl se det positiva med de hela, nu får jag mer tid att tänka igen vilken träning jag ska satsa på i höst.

Valet står mellan att träna dans (funk/street, modernt och jazz) eller kampsport (tsu shin gen). Jag dansade hela förra läsåret. Det var roligt och det formade min rumpa till något man endast kan drömma om. Den som klämde på min ända under den perioden verkade mer än nöjd med resultatet av allt dansande. Men tyvärr känns inte träningen i övrigt speciellt givande. Visst det är roligt och jag älskar att dansa, men träningsmässigt vill jag pressa mig själv mer.

Sedan har vi då tsu shin gen som jag tränade under vissa perioder i gymnasiet. Kampsport har alltid varit min grej och jag trivs som fisken i vattnet. Träningen är fysisk, omväxlande och påfrestande. Jag får ständigt pressa mig själv till det yttersta och det fysiska resultatet är långt ifrån fy skam. Men då jag är en person som väldigt lätt får blåmärken så kan ni tänka er hur jag ser ut när jag tränar fullkontaktskarate. Mina underarmar och smalben är ständigt fyllda av små blåa märken. Och ibland befläckas mina lår och överarmar av något större märken. Den andra negativa egenskapen med kampsportstränandet är det är viktigt att ha en träningspartner som har liknande fysisk byggnad och som man kommer överens med. Saknar man någon som man kan träna med kan man ibland paras ihop med idioter som knappt kan skilja mellan höger och vänster. Det var just det som fick mig att sluta tidigare.

Så vad ska jag välja, dans eller kampsport?

Datorn - människans bästa vän!

För någon dag sedan såg jag en reklamfilm av HP invention. Den var snyggt gjord, men den förmedlade ett budskap om att datorn är Ditt liv. Vilken skrämmande tanke. Att människan inte vore hel utan en teknisk pryl. Reklamen väckte tankar kring hur jag själv förhåller mig till min dator. Hur den har blivit en viktig del av mitt liv och att känns underligt att vara utan den.

"Den är en av de mest personliga saker du äger.

Den är ditt liv och ditt företags liv.

Den är din enastående strategi, din bländande kalkyl,

din strålande presentation.

Den är ditt eget kontrollrum, ditt medieimperium.

Den är din självbiografi, skriven med tusentals ord varje dag.

Den är din dator, borde den då inte spegla din person."

Idag fick jag i alla fall tillbaka min dator från reparation. Den var krasslig under våren och i början av sommaren lade den av helt. Jag har därmed spenderat hela sommaren utan min dator, en pryl som jag annars kan spendera timmar vid och som smidigt tar mig genom vardagen. I sommar har jag som sagt fått klara mig på egen hand. Jag har inte kunnat förlita mig på datorn för att hålla kontakt med vännerna. Och jag har inte kunnat lyssna på den musik som vanligtvis fyller min lägenhet eller kunnat fördriva tiden med att se gamla avsnitt av Gilmore Girls.

Till min stora förvåning har jag klarat mig bra utan datorn vid min sida. Från början måste jag erkänna att jag hade svårt för att se hur jag skulle klara mig utan denna underbara manik. Och nog har det varit långtråkigt vissa stunder när jag endast kunnat lyssna på de smala utbud av musik jag har på skivor. Men i det stora hela har det gått bra och jag tror att denna tid har varit nyttig för mig. Jag har blivit bättre på att ringa till vänner och jag har inte slängt bort tid med att planlöst surfat runt på nätet. Istället har jag umgåtts mer med vänner, gjort utflykter och tagit många långa promenader. Mitt liv har, klyschigt nog, känts rikare.

Jag kan förstå varför en del personer väljer bort dator och tv. Jag tror att människan egentligen vore lyckligare om den inte spenderade lika stor tid framför dessa apparater. Utan istället ägnade mer tid åt att umgås med vänner och ge utlopp för sin kreativitet. Att lägga ner stor tid vid att sitta framför en teknisk pryl tror jag många gånger kan kväva en människas kreativitet och dess förmåga att öppna sina sinnen för nya intryck och idéer.

Även om jag tror att ett liv utan en dator medför mycket positivt så är jag överlycklig över att jag äntligen har fått tillbaka min kära vän. Jag behöver inte gå ut i regnat utan kan sitta hemma vid mitt köksbord och skriva denna blogg. Och återigen fylls min lägenheten av musiken från Mc Solaar, vilket för tankar tillbaka till våren 2006.

"Den är inte bara en PC eller trist burk.

Den är allt du har i huvudet.

Ditt arbete, ditt liv.

Ingenting är mer personligt än din dator."