Gemenskapen:Julen är en tid på året då familjen samlas för att umgås. Över hela landet vallfärdar människor för att åka hem till familjen för att fira julen tillsammans. Alla samlas under ett tak, umgås, är glad och njuter av att se glädjen hos de nya tillskotten i familjen.
Men kan inte detta kännas lite krystat ibland. Tvånget att alla ska vara glada, trevliga och komma överens kan hänga som en blöt filt över julstämningen. Allting ska vara så glatt och så trevligt och så perfekt. Människor måste spela roller, spela glad och låtsas trivas även om det finns problem som behöver diskuteras eller sorger att bearbeta. Om farmor dog några veckor innan och detta är första julen utan henne så kommer ändå ingen prata om saken för det skulle förstöra julen. På julen ska alla vara glada och komma överens, även om så egentligen inte är fallet.
Maten:Varje år dukas det upp för festmåltid. Maten är godare än vanligt och man äter mer än man egentligen orkar. Det är julskinka, potatis, köttbullar, prinskorvar, janssons, russinbröd, gröt, mimosasallad, ost, lax, patéer och ris al a malta. Och mellan måltiderna kan man snaska på knäck, kola, skumtomtar, choklad, nötter, chips, julmust, polkagrisar, marscipan och annat godis. Yummie yummie!
Inför jul köps det mat för flera tusen. Det handlas mer än vad som egentligen behövs och i slutändan blir det mycket över. Det produceras och konsumeras mer än vad som egentligen är nödvändigt. För att inte tala om alla de djur som får sätta livet till bara för att vi ska svulla. Och alla mammor får slava i köket flera veckor innan jul för att hinna förbereda måltiden och när julen kommer är de ändå för stressad för att kunna njuta av maten. Ja, för knäcken blev för seg och kolan för hård. Köttbullarna är inte tillräckligt smakrika, gröten är för rinnig och potatisen för mosig. Dessutom är allting ljummet eftersom maten blev klar för Kalle Anka var över.
Julklapparna:Packethavet under julgranen ser alltid lika inbjudande ut. Veckorna innan julen växer havet med packet och under självaste julaftonen finns det så pass många att man kan bada i julklappar. Spänningen över vad som finns inuti packen växer sig till bristningsgränsen under julafton och när packen öppnas blir man överlycklig över att där i hitta mobilen, kameran, kläderna, smycket, teven och alla dessa prylar man önskat sig. Men nog var det väl mer så när man var liten, fast då fick man leksaker, barbiedockor, gossedjur och halva leksaksbutiken istället. Och nog var man alltid lika glad.
Fast behöver vi egentligen alla dessa prylar som vi får under julen. Behöver jag en ny mobilen? Den jag fick förra året fungerar fortfarande. Och skålen, tofflorna, glasen och smycken blir bara ett tillskott i samlingen av grejer som man aldrig använder. Förutom vid enstaka tillfällen när samvetet kickar in över att man aldrig använt det där smycket man fick av mamma för två år sedan.
Innan jul pågår ett köphysteri runt om i landet. Människor konsumera nå ofantliga summor pengar varje jul. I år beräknades att svenska folket skulle omsätta 61 miljarder kronor under julhandeln, vilket är 1.4 miljader mer än förra året. Detta trots att vi är i starten av en lågkonjuktur. Mycket av pengarna läggs på prylar som egentligen inte är behövda. En del saker finner man dock ett behov av när man väl har fått det, men det hade inte varit saknat om det aldrig existerat.
Ge och få:Visst är det roligt att ge. Att se glädjen över de saker man ger till människor man tycker om.
"Det är ju det som är meningen med julklappar! Glädjen i att ge!" Och nog är det minst lika roligt att få.
Men som sagt, behöver vi alla dessa prylar? Och hur många julklappar finns det egentligen något hjärta och själ bakom? Det köps grejer och ges bort grejer bara för sakens skull. Det förväntas att man vid julen ska ge julklappar, oavsett om det finns något bruk av julklappen eller inte.
"Det är ju tanken som räknas!" Vilken tanke? Tanken att här får du ännu en grej du inte behöver eller som du redan har.
En del människor lägger ner mycket tanke och energi bakom sina julklappar och det kan jag beundra. Men frågan kvarstår, behöver vi alla dessa grejer vi får? Och varför är det en tradition att endast ge bort grejer på julafton? Det är roligt att ge och se glädjen hos den man ger något till. Men varför då inte ge saken när man väl hittat den och inte vänta till julen då julklapparna drunknar i varandra och den sanna glädjen över att få blir övermättat. Jag skrev tidigare att man blir överlycklig över att hitta prylarna inom packeten, men hur lycklig blir man egentligen. Det öppnas packet efter packet efter packet och man hinner aldrig riktigt uppskatta och känna glädje över det man får.
Barnen:Glädjen hos barnen under julen kan nästan göra det hela värt allt. Det är glada över att få vara samlade med hela familjen, mormor, farfar, fastrar och morbröder. Och alla överöster dem med den kärlek de förtjänar.
Det som skrämmer mig runt julen när det gäller barnen är den ska-ha-hysteri som man överför på dem. Varje jul är det samma sak. Barnen får en hel hög med julklappar, mer än vad resten av familjen får tillsammans. Det får tidigt lära sig att känna begär efter prylar. De har redan tio barbiedockor och tjugo bilar men de vill ändå ha mer.
"Ha mera. Mera, mera, mera!" Och föräldrar, mor- och farföräldrar, fastrar, morbröder och hela tjocka släkten köper, köper, köper.
Det kanske framgår att jag inte är speciellt förtjust i julen. Jag upplever det mest som ett nödvändigt ont. Enligt min synvinkel överväger nackdelarna med julen tyngst. Som yngre förstod jag inte hela grejen med jul eftersom det är en kristen högtid. "Jag är inte kristen, varför ska jag då fira jul?" var mitt argument. Nu har hela konsumtionshysterin gjort mig ännu mer avskräckt från denna högtid.
Nästa år hoppas jag kunna säga nej tack till julafton.
