Succé!

Jag var långt ifrån ett proffs ikväll, men Shit va roligt det var. Jag kanske borde satsa på en karriär som ljustekniker.

Workout Åre

Jag extraknäcker som ljustekniker för en kväll under midnight spinning.
Workout Åre ska få sig en ljusshow de sent kommer att glömma.

Volvo, vovve, husvagn!

Nog vore de gött med en husvagn.
Det perfekta rörliga boendet. En månadsjobb här, en månads jobb där. Inga problem, vi tar med hos hemmet. Känner mig gode pepp på den tanken.

Under skalet lever en människa

I helgen har Piteå invaderas av före detta studenter på Musikhögskolan. De var fest i dagarna tre. Vi gamla studenter fick återuppliva gamla minnen och leva sig tillbaka till studenttiden. De nuvarande studenterna fick en möjlighet att festa som det gjordes 2006.

Jag deltog endast på fredagens galej, som höll till utanför kvarterslokalen på studentområdet. Jag såg fram emot att träffa gamla skolkamrater, men bävade för att kvällen skulle sluta i en flopp. För det är svårt att återskapa gamla minnen. Det blir aldrig som det var. Men till min stora förvåning blev det en riktigt lyckad kväll. Redan vid första sekund träffade jag gamla vänner. Omfamningarna avlöste varandra och jag kände mig lycklig.

Lycka var även mitt fokus i samtalen. Jag är less på de vanliga samtalsämnena om vad man gör nu, var man bor, osv. Dessa punkter försökte jag hoppa över och frågade istället om personen var lycklig och tillfreds med sitt liv. Utifrån denna fråga tog samtalen en helt annan rikning. De blev mer intressanta, genuina och personliga. Ytan skalades av och vi pratade med varandra, människa till människa.

Att färdas via väg

Nya äventyr skymtar i horisonten. På måndag styr jag mot fjälls igen, i hopp om att stanna där över sommaren. Min tilltro till att allt kommer lösa sig verkar nu få gehör och jag hoppas på ännu ett innehållsrikt kapitel i livet.

Så på måndag packar jag in mitt liv i bilen och beger mig iväg på ännu en långfärd. Börjar bli van dess långa bilfärder. Har lite dåligt samvete över alla avgaser jag förgifter miljön med. Men med hund och packning känns tåg och buss uteslutet. Är Nikita ens välkommen ombord på bussar? Nä, med detta liv jag lever blir mitt koldioxidavtryck mellan varven allt annat än miniskulöst. Tyvärr.

Medan jag förbereder mig inför ännu en bilresa lyssnar jag på Edward Sharpe and the Magnetic Zero. Låten 40 Day Dream har förgyllt många tidigare resor och snart ännu en till.

Gör det själv oljan

En tanke jag fick medan jag penslade in träolja på utemöblerna.

Kan man göra egen träolja?

Jag menar det är ju inte såå trevligt att andas in dom där ångorna. Och dessutom kostar träolja.

Hur gjorde man förr i tiden? Jag tänker, det borde ju finns någon blandning som man kan göra själv. Typ en del kåda, två delar vatten och en del rapsolja.

Känner ni till någon sådan blandning får ni gärna dela med er till mig. Tack.

Minnenas soundtrack

Högsommarvärmen i Piteå har bidragit till några lata timmar i solen. Jag har lyssnat på musik och levt mig in i gamla minnen. Då jag sprang runt i fjällen iklädd en alldeles för stor regnponco. Armarna utsträckt för att låta vinden föra mig framåt. Över fjälltoppar, förbi renarna i myren, de oranga fälten av hjortron, klarblåa fjällsjöar och färgsprakande skogsdungar. Jag svävade fram med Leslie Feists vackra stämma i mina öron.

Tillbaka dit, till hösten i Funäsdalen, reser jag varje gång jag lyssnar på Feist - I feel it all.

Ingen prinsessa på ärten

Jag har hittat ännu ett knep som bidrar till att jag sover bättre om nätterna, även om de leder till en knottrig och rödflammig rygg.









Spikmattan!

Vem hade kunnat tro att det skulle vara avslappnande att ligga på en dyna av vassa piggar.
Jag slappnar av direkt. Jag har till och med lyckats somna på mattan (detta rekommenderas dock inte).

Nu avrundar jag varje kväll med att vila på spikmattan. Och känner jag mig spänd under dagen lägger jag mig ner en stund för att varva ner, öka blodcirkulationen och hämta nya kraft.

Älgkrona

Slut som artist, det har jag varit sedan jag kom tillbaka till Piteå. Flyttstress, framtidsångest och för många körtimmar med bilen har gjort sitt på kroppen min. Och alldeles för dålig nattsömn gör inte saken bättre heller. Vet inte om det beror på förkylningen, saknaden av Rasmus armhåla eller det faktum att mitt gamla rum inhyser obehagliga minnen. Men det känns som om all tonårsångest har grott fast i väggarna och trots den nya tapeten och den annorlunda möbleringen osar rummet av förvirring och depression. Jag kan i alla fall inte sova om nätterna. Så fort jag bäddat ner mig i sängen fylls jag av obehagskänsla. Jag vrider och vänder på mig men tankarna slutar inte snurra i min skalle. Jag känner mig stressad och jag längtar bara efter att få åka härifrån igen. I ett försök att fylla rummet med nya positiv energi har jag förvandlat en älgkrona till en smyckesinstallation. Om älgen ändå hade vetat vad dess horn skulle komma att användas till efter dess död. Hur vacker den skulle bli. Då hade den nog tagit skottet frivilligt.

Le för kameran

Det känns som om alla bär på en systemkamera nu för tiden. Halva svenska befolkningen leker hobbyfotografer. Jag hade också gärna lekt hobbyfotograf, men mitt totala ointresse för tekniska prylar är ett stort hinder. Vid ett flertal tillfällen har jag påbörjat kurser, försökt lära mig kamerans olika funktioner, men det har inte dröjt länge innan jag lessnat. Tröttna på min okunskap och helt enkelt gett upp. Jag kommer helt enkelt inte tillhöra den skara människor som vandrar runt med en systemkamera över axel. Jag får nöja mig med en digitalkamera, liten nog att rymmas i fickan.
Just nu har jag dock ingen kamera alls. Har påbörjat min sökning efter en nya ögonblicksfångare, men återigen är mitt totala ointresse för tekniska prylar ett hinder.

10 eller 14 megapixlar?
3 eller 7 optisk zoom?
Face detection?
Panoramafunktion?

Vilka kamerafunktioner behöver en amatörfotograf som jag?

Mycket blir mer

Prylar. Jag har alldeles för mycket prylar. I Stockholm, Piteå och en by strax utanför. Utspritt över landet har jag kartonger fyllda med prylar. Jag har knappt kolla på vad som ligger gömt i alla dessa kartonger. Men kartongerna tycks föröka sig. Utan ansträngning fördubblades de prylar som transporteras upp till fjällen i vintras. Vi lyckades köra upp med bilen lastad till taket och några kartonger med bussgods. På vägen hem hade vi behövt en minibuss för att rymma allt vi samlat på oss. Trots att vi knappt inhandlat något alls under vintern.

Jag känner mig tyngd av alla dessa prylar. De bromsar mig från att röra mig fritt. Men jag kan inte ta mig för att slänga det som inte används. För när jag väl står där med en fast bostad kommer alla dess prylar komma till användning igen. Och det vore dumt att slänga nu för att köpa nytt senare. Jag gillar det inte, men jag har insett fakta. Mina prylar behöver ett hem. Ett litet förråd där de kan bo tills jag hittat en plats där vi kan bo tillsammans. Prylarna och jag.

Norr blev söder

Efter lite om och men, en natt i ett tält och tjugo svängar förbi Gåsvarvet blev det bestämt. Jag styrde den lilla faran söderut och hamnade sent igår kväll i Stockholm. På en dag gick det från vinter till vårsommar. Och idyll bleknade sakta bort.
Det är skönt att kunna chilla i fjällen. Njuta av solskenet och avsluta säsongen med slaskåk. Då det fortfarande var gott om snö på fjället så jag hade gärna stannat kvar någon vecka till. Jag känner mig inte riktigt färdig med denna vinter. Jag vill ha mer.
Men det är dags att inse fakta. Snart är det sommar och jag behöver jobb. En bostad vore också nice. Nån som har något tips??

Från PB till fjällstuga

Personalboendet är lämnat och vi bor sedan några dagar tillbaka i en fjällstuga. Tillvaron känns idyllisk. Liftarna stängde idag för säsongen. Och jag avslutade denna vinter med årets trick, indie grab. Nu väntas några lata dagar innan jag styr min kos norröver. På återseende gott folk.