Andas

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, trots att det börjat bra.

Eller bra, jag var nog stressad redan när jag vaknade. När jag i sömnen gnuggade händerna mot ansiktet för att vakna. Varför gjorde jag det?

Och så fortsatte dagen, små saker, konstiga saker, som inte riktigt gick min väg. Tills jag av trötthet kapitulerad och gav upp inför den inre stress som härjade. Jag orkade inte riktigt ta de där djupa andetagen som behövdes för att lugna själen. Jag glömde nog bort att andas helt.

Det är lätt då att bli irriterad på sig själv. 
"Jag vet bättre än att stressa upp mig sådär!".
Ja, men ibland bara blir det så. Jag är ju inte mer än människa.

Under kvällspromenaden med Nikki lätt jag den kyliga luften fylla mina lungor. Jag kände hur skönt det är att få andas och hur lätt det då är att komma ner i varv. Jag behövde nog påminnas om de. Att det krävs inte mer än några andetag av stillhet för att balansera sig och hur viktigt det är att faktiskt ge sig själv den tiden. Tid att stanna upp och bara andas.