Halvtid

Befinner mig nu i Vila do Bispo. Bor hos ett gang tyska anarkister som forsoker leva ett sa sjalvstandigt liv som mojligt. Det ar sannerligen en upplevelse.

Jag forundras varje dag over den vackra naturen och smaken av gronsakerna. Har atit vattenmelon, fikon och pyshialis (??) direkt fran tradgarden. Det ar sa livet ska vara.

Nasta helg beger jag mig till Aljezur. Tills dess far ni ha de gott!

Monkey business

Under de senaste dagarna har jag plockat oliver. 90liter for att vara skrytsam och exakt. Jag har klattrat runt i traden likt en apa. Dinglat langst ut pa grenarna och statt pa ta for att na oliverna hogst hogst upp. Nu kan jag darfor lagga till professionell olivplockar i mitt CV. Och jag skulle inte ha nagot emot att utfora mina akrobatiska konster fler ganger for jag hittade tillbaka till min leklust i traden.

Tva veckor har gatt och min tid i Almeirim, hos Patricia och Gabriella, ar snart over. Imorgon tar jag morgontaget till Lissabon och sen vidare till Vila do Bispo i sodra Portugal. Dar ska jag bo tillsammans med tva unga par och deras tva bebisar. Jag ser fram emot att byta miljo och traffa nya manniskor. Det ska bli spannande att se hur de lever sitt sjalvstandiga liv pa garden och vilka lardomar jag far under vistelsen dar.

Har i Almeirim har jag fatt trana pa att inte lata andras energi paverka mig. Att beholla lugnet i sjalen aven om manniskorna runt mig stressar likt durasellkaniner. Under de senaste tva veckorna har mitt talamod har blivit testat och jag klarade provet galant. Det kanns som om jag vaxt som manniska under tiden har.
Sen har jag sjalvklart aven lart mig en hel del om arbetet som kravs for att driva en gard och jag ar saker pa att jag en dag skulle klara av att gora det.

Livslust

Tack for det underbara stodet hemifran! Det kanns skont att veta att jag i november kommer atervanda hem till sa fina manniskor.

Jag har antligen fatt wwoofar sallskap. Det utbyts mycket information mellan oss och jag kanner mig inspirerad till att lara mig mer om odling, dieter, religioner, kulturer och allt annat som vi diskuterar. Overhuvudtaget kanner jag mig inspirerad av livet. Wwoofar-livet leker!

Vindarna vander

Okej nu tycker jag att det har varit lite for mycket negativa kanslor i mina inlagg pa sistone. Men jag har inte velat forskona min forsta tid som wwoofare. Igar hade jag till och med en tanke pa att kanske strunta i nasta gard och istallet mota upp Emily i Lissabon eller Barcelona. Fast jag tankte om. Jag vill avsluta det jag nu startat, annars kommer jag bli besviken pa mig sjalv.
Och det ar som Emily sa:

"Den dagen man slutar utmana sig sjalv kan man lika garna borja ga pa tubberware party och aka farja."

Idag kanner jag att en forandring har skett. Jag kanner mig mer bekvam i situationen. Och att kunna ata druvor direkt fran traden gor dagarna an mer njutningsbara.

Confession

Det ar mycket kanslor som bubblar runt i mig nu.
Jag hade aldrig trott att det skulle vara sa tungt att bo sa tatt inpa manniskor som jag inte kanner och att inte ha nagon nara att prata med. Att jag skulle kanna mig sa ensamen. Jag menar inte det har som att klaga eller som att jag ar olycklig. Men det ar en provning. Jag ar beroende utav relationen med de som star mig nara, sa det var precis det har jag ville. Att sta sjalv. Att forsoka bryta mig loss fran detta beroende en stund. Att bara forlita mig pa mig sjalv. Jag hade bara inte trott att det skulle kanns sa tungt.

Jag ser det som sagt som en provning. En lardom for livet. Jag kommer vara starkare efter denna upplevelse.

Hard labour

Forsta riktiga dagen arbetandes pa garden. Och oj vilken dag. Vi har rensat ogras, planerat infor byggandet av en mulltoa, godslat, satt morotter och radisor och rensat annu mer ogras. Det ar hart arbete, speciellt i 30+ och gassande sol. Jag var inte riktigt forbered for denna varme.
Men vet ni, det som ar bra med hart kroppsarbete det ar att vilan efterat kanns fortjanad och maten smakar alltid underbart. Nu vankas middag med Patricia och hennes underbara energiknippe till dotter Gabriella. Sen ska jag nog lagga mig pa taket och titta pa stjarnorna.

Ni far garna titta upp pa lilla karlavagnen och sanda en tanke till mig.

Utan alla bokstaver

Min tredje dag i Portugal och det kanns bra att vara har. Jag saknar karleken och Nikita, men detta ar en nyttig upplevelse for mig. Att fa vara sjalv i en nya miljo, med nya manniskor. Forsta dagen var nervos men igar nar vi arbetade i pa garden kande jag mig lite som Bruce Perry. Full av energi och nyfikenhet. Jag staller standig nya fragor och brinner av en vilja att lara. Det kommer bli nagra utvecklande veckor for mig. Hela upplevelsen har ar nastan for stor och omvalvande for mig att forklara, i alla fall nu. Sa istallet beger jag mig ut i byn och njuter av denna lediga dag.

I guess this is goodbye!

Uppe tidigt, fixa matsäck, äta frukost och packa det sista. Kl.05.35 sitter jag på tåget mot Arlanda. Kl.08.00 sitter jag i ett plan, påväg mot Portugal. Nu, är jag nervös! Hann knappt märka att jag somna. Drömde en massa fint om framtiden och så vaknar jag av ett ryck. Väckarklockan beordrar mig att stiga upp.

Jag ska försöka rapportera tillbaka så ofta jag kan, men vet inte vilken tillgång jag kommer ha på internet. Ni får väl kolla in här lite då och då för att se om det uppdateras. Annars är jag tillbaka i Sverige den 24 november, då får jag göra en sammanfattning av upplevelsen.

Ha de fint nu mina vänner!

Hade tänkt skriva ett inlägg om min avfärd imorgon. Men det är en tornado i mitt huvud och jag kan inte sammanställa en vettig mening.

Imorgon åker jag!

Berg och dalvana

Jag minns tonåren och musiken av Kent. Lyriken väcker minnen.
Sena höstnätter på cykel genom en småstad.
Ung, nyfiken och osäker.
De många långa samtalen med Mari.
Vårat skratt dövade känslan inuti.
Jag ville inget annat än accepteras. Av mig själv. Av alla.
Jag ser tillbaka med sorg.

Vi är samma människa. Lika men ändå så olika.
Jag skulle vilja resa tillbaka i tiden.
Krama om mitt tonårsjag.
Se henne i ögonen och lugnande säga att allt kommer att bli bra.
Försäkra henne om att livet inte är en plåga.
Försäkra henne om att glädjen kommer att bli äkta en dag.
Jag skulle vilja finnas där när hon inte orkar längre.
När varningslampan blinkar vill jag hålla henne hårt.

Jag sörjer min egen tonårstid.
Men jag glädjer mig över att den gjort mig till den jag är idag. Det var inte förgäves.

Den osäkra framtiden

Det regnar i Stockholm idag. Och jag känner mig lika grå som vädret. Hostar och snörvlar om vartannat. Jag sitter med raggsockarna på och dricker varm havremjölk för att värma mig efter en blöt kvällspromenad med Nikita.

Börjar känna mig lite stressad inför allt som måste fixas innan resan. Och för allt som är oklart inför tiden efter resan. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när jag kommer hem. Det gör mig lite nervös. Fast jag behöver inte vara nervös för jag vet att det kommer ordna sig. Lägenheten i Stockholm står alltid kvar. Och jag kan alltid möta upp Rasmus på hans äventyr i fjällen. Så jag står inte helt utan valmöjligheter.

För att lugna mitt sinne gör jag en liten lista för att hjälpa mig komma ihåg allt som behöver fixas innan avfärd.

- Köpa ryggsäck
- Skicka försäkringspapper
- Skriva ut flygbiljetten
- Kolla upp resväg, samt tågtider och priser
- Växla pengar
- Köpa kängor (?)
- Hämta skorna på jobbet
- Köpa ny snowboardutrustning
- Skriva (klart) praktikrapport
- Skicka paket
- Träffa vänner
- Adressändra

Fiske med charm

Åh jag måste bara dela med mig om min nya idol, Örjan Lundholm. Han äger paintboll torpet i Piteå och har flera världsrekord inom fiske.

Fiske?, tänker ni. Sedan när har Erika intresserat sig för fiske?

De har jag aldrig gjort, svarar jag. Men nu när Rasmus fiskeintresse tagit ny fart har jag sneglat på en del fiskefilmer. Idag, under vårat mys med kaka och glögg, kollade vi på en film av Sportfiskarna. Och programledare genom filmen var, ja just det, Örjan Lundholm från Piteå. Oj vilken karl. Nå så otroligt trevlig och karismatisk människa.
Jag gillar Örjan!

Varmt och kallt

Hösten har kommit till Stockholm. Mössa, vantar och halsduk är ett måste under promenaderna med Nikita. För att värma kropp och själ har vi ikväll myst till i köket. Vi har bakat saffranskaka och druckit fem sorters glögg. Mm...vad jag gillar glögg. Årets upplaga av Blossa glöggen är en säker present till mig.

Inte som förväntat

Det blev inge Club Killers för mig igår. Tog mitt förnuft till fånga efter ett samtal med Sofie. Insåg att det kanske är lite dumt att gå på klubb när jag fortfarande är förkyld. Bättre att ligga hemma och mysa med lilla familjen. Dricka varmt och äta gott.

Jag är tydligen Nikitas favoritkudde.