En månad är en evighet!

Det har snart gått en månad sedan vännerna på Ankars lämnade Piteå för att spendera sommaren i sina hemstäder. Där umgås de med sina barndomsvänner och får de maten serverad varje dag. Jag saknar mina goa pojkar. Två månader tills några av dem kommer tillbaka. Längtan är nästan outhärdlig. Känns lite konstigt nu på kvällarna när jag inte bara kan springa över till någon av dem för att hänga framför tvn eller för att laga middag ihop.

Jag kommer vara kvar i Piteå och Ankars. Jag kommer stanna här hela sommaren, tyvärr. Mina planer på att åka ner till Stockholm, Västerås och några andra söderliggande städer krossades när jag sammanställde mina arbetsscheman. Jag har någon dag ledig i juli men inte tillräckligt många för att hinna med en resa neråt landet. Försöker se de positiva över situationen, jag kommer tjäna cash av allt jobbande. Tyvärr är min mage inte lika positiv som mitt sinne. Magen värken, den rent av plågar mig just nu. Tror jag ska krypa ihop i fosterställning här bakom disken i väntan på att någon vänlig själ kommer hit och bjuder mig på fika.

All work, no play

Nu har jag varit utan internet i 3 veckor och jag känner mig helt frånkopplad från omvärlden. Jag kan varken prata med vännerna som är utspridda över landet eller betala räkningarna. Och behöver jag få tag på någon som jag inte har numret till så måste jag ringa nummerupplysningen. Det kommer inte vara många kronor kvar på mitt konto när mobilräkningen är betalad.

Idag är min första riktiga dag på Stale. Jonatan har tagit semester och jag kommer jobba i butiken varje dag i tre veckor framåt. Förutom butiksarbetet så har jag även börjat jobba på Max hamburgerestaurangen. När jag sökte jobbet var min inställning att jag hade sålt min själ och att arbetet inte skulle passa mig. Men till min, och många andras, stora förvåning trivs jag riktigt bra. Arbetskamrater är störtsköna och det lär nog klirra till i kassan när lönen kommer. Fast det är klart arbetet är inte speciellt själaglädjande, men med en positiv attityd och glada kamrater kan vilket arbete som helst bli genomlidligt.

Så i dagsläget har jag två jobb och ett tredje är nog påväg. Efter jobbet igår tog jag fram min älskade alamanacka för att pusslade ihop mina arbetstimmar. Det visade sig att inom de närmsta 24 dagarna kommer jag endast ha en dag ledigt och det är nu på lördag, samma dag som min bror gifter sig. Det var nära att jag skulle åka på att jobba då också men det känns inte rätt att skippa brorsan bröllop för att jobba. Det är ju trots allt min bror som gifter sig, inte någon avlägsen kusin eller någon annan som jag knappt känner.

Hur som helst så blickar jag fram mot en sommar fylld av mycket arbete och lite fritid. För min del är det ingen fara, det enda som oroar mig är att jag ibland måste lämna min hund Nikita hos mina föräldrar. Jag är orolig över att det kan göra henne nervös men jag hoppas att hon inte kommer att må dåligt av det. Känner mig nästan som en ensamstående förälder med tre jobb och som kämpar för att få ekonomin att gå runt. Den ålder som vuxenpoäng.se beräknade på mig, 19.6 år, stämmer nog inte i alla lägen.

Update

De senaste veckorna har varit fyllda av sista stunder med människor jag gillar, mys, hejdå-kramar, sol och saknad. Det är bokstavligen tomt nu på Ankars. Endast några få själar är kvar och dom ser man sällan.

Mycket har iaf hänt sedan jag skrev sist. Det där jobbet som jag trodde att jag hade det hade jag inte så förra veckan delade jag ut CVn som en galning. Förhoppningsvis får jag napp någonstans, annars får jag leva på de få hundralappar som finns kvar på mitt bankkonto. Det är i sånna här perioder man lär sig leva snålt. Det är egentligen förunderligt hur man ibland lyckas leva på inga pengar alls. Under vintern hade jag svårt att klara mig på 7000kr och nu klarar jag mig på bara några 200kr. Kanske beror på att jag har mina föräldrar bara 1km bort så jag kan norpa mat från dom när de krisar sig.

Igår var jag nere i Ö-vik och dömde karting. För omväxlingsskull så var det riktigt roligt. Det var en postiv stämning på banan, solen sken och föräldrarna var långt ifrån lika besvärliga som de brukar. Och på grund av den stekheta solen vandrade jag runt i sportbehå och lyckades därmed få en fin solbränna. Men det som gjorde dagen var den kommentar jag fick av en ung förare efter tävlingens slut.

"Ska du döma varje tävling i sommar? Jag hoppas de för du är duktig, hård men rättvis."

Sånna kommentarer får mig att smälta!