En månad är en evighet!

Det har snart gått en månad sedan vännerna på Ankars lämnade Piteå för att spendera sommaren i sina hemstäder. Där umgås de med sina barndomsvänner och får de maten serverad varje dag. Jag saknar mina goa pojkar. Två månader tills några av dem kommer tillbaka. Längtan är nästan outhärdlig. Känns lite konstigt nu på kvällarna när jag inte bara kan springa över till någon av dem för att hänga framför tvn eller för att laga middag ihop.

Jag kommer vara kvar i Piteå och Ankars. Jag kommer stanna här hela sommaren, tyvärr. Mina planer på att åka ner till Stockholm, Västerås och några andra söderliggande städer krossades när jag sammanställde mina arbetsscheman. Jag har någon dag ledig i juli men inte tillräckligt många för att hinna med en resa neråt landet. Försöker se de positiva över situationen, jag kommer tjäna cash av allt jobbande. Tyvärr är min mage inte lika positiv som mitt sinne. Magen värken, den rent av plågar mig just nu. Tror jag ska krypa ihop i fosterställning här bakom disken i väntan på att någon vänlig själ kommer hit och bjuder mig på fika.