Varje hjärtslag hos en människa är ett universum av möjligheter.
torsdag, juni 30, 2011
Bloggstrul så ni får morgoninlägg på kvällen istället
Irriterad på morgonen...
...det var jag igår när jag vaknade. Irriterad över att Rasmus hade dåliga skor så därför kunde han inte gå några längre promenader med Nikita. Det föll därmed på min lott att, som vanligt, kliv upp och gå morgonpromenad med hunden. Men så slog jag upp ögonen och insåg att Rasmus inte sovit i lägenheten i natt. Han kommer hem först om en vecka. Det finns ingen att bli sur på. Jag måste kliva upp första för det finns ingen annan här.
Men jag surar ändå. Less på att aldrig få ligga kvar i sängen medan hunden rastas och frukosten förbereds. Jag vill också sova ut, ligga och dra mig på morgonen. Men det blir sällan så och jag har ingen annan att skylla än mig själv. Jag blir rastlös när jag ligger länge i sängen. Speciellt om det finns disk i köket och klädhögar i soffan. Dessutom vill jag komma upp i tid så jag får tid att leva innan jobbet. Och så var det ju det här med yogan. Jag har lovat mig själv att yoga minst en kvart varje dag, helst på morgonen. Tänker att det är en bra start på dagen. Ett sätt för mig att få en stund för mig själv. Men nu ligger yogamattan kvar i Stockholm. Den ploppade upp i mitt vid Gävle och då kändes det för sent att vända. Så morgonyogan får vänta. Jag unnar mig en morgon i sängen istället. Lite tid för mig själv, det är jag värd.
Som barn gillade jag att möblera om. Tyvärr var mitt rum för litet för att genomgå några större förvandlingar, där rymdes en säng och ett stor skrivbord, men i den stor bokhyllan ovanför skrivbord byte leksakerna och prydnadsfigurerna ofta plats. Olika miljö skapades i varje hyllplan där porslinskatter och barbiedockor arrangerades omsorgsfullt.
När jag sedan som ung tonåring fick ta över min äldsta brors rum, som var betydligt större än mitt tidigare rum, tog jag mina besparingar och köpte målarfärg, spackel och penslar för allt. Min far snickrade ihop en inbyggd garderob i rummet och därefter målade jag väggarna blå och möblerna bruna. Jag hade en förkärlek till mörka rubusta möbler så trotts att mina möbler var av enklare modell, från typ Jysk, fantiserade jag att den mörka färgen gav möblerna en äldre känsla och djupare karaktär. I mitt nya rum möblerade jag om i tid och otid. I det rummet kan jag med ärlighet säga att jag har sovit i varje hörn. Sängen har stått placerad på alla möjliga och omöjliga ställen. Mitt i rummet till och med. Jag ville testa nya lösningar som kanske inte alltid var de mest praktiska. Jag drömde om att arbete som inredningsarkitekt. Att få styla en oändlig mängd rum och utrymmen. Få välja färger, möbler, tyger och dekorationer. Leka med olika känslor och stilar. Att få experimentera med miljöer och att hitta inspirerande lösningar motiverade mig.
Ett högstadieprojekt i att möblera sitt framtida hem engagerade mig i flera veckor. En hel pärm fylldes med tygprover, utklipp på möbler, skalenliga planlösningar och till och med en noggrant uträknad budget. För mig var detta mer än en skoluppgift. Det var min dröm, det jag fantiserade om varje dag.
Under en period hade jag en vision om att använda såna där "gigantiska trådrullar" (sladdrullar egentligen) till bord. Möjligheterna med konstruktionen såg jag som oändlig. Större modeller kunde användas som köksbord eller barbord. Medan mindre kunde stå framför soffan, eller bredvid, eller som nattygsbord. Det kunde även kläs in och vadderas, då passar de perfekt att sitta på. Som en vilostol mitt i en butik. Jag minns hur jag besatt tänkte på dessa gigantiska trådrullar. Jag visste att det skulle vara ett intressant inslag i många rum. Men min omgivning förstod inte min vision. Fint tyckte de i alla fall inte att det verkade.
Så småningom gick jag vidare och lämnade mina kreativa visioner och arkitektdrömmar bakom mig. jag trodde mig inte vara av rätt virke. Det där med att vara kreativ kanske inte var min grej. Jag trodde mig inte ha känslan för det, tills jag för någon dag sedan såg en inspirerande inredningsbild med just gigantiska trådrullar som bord. Kanske rinner det en kreativ ådra i mig trotts allt.
Jag är tacksam för solen efter regnet. Efter någon veckas gråmulet ruskväder i Åre känns det uppfriskande att åker söder och mötas av värmande solsken. Under bilfärden ner stannade vi på en rastplats vid vägen. Det var avslappnade att få sitta en stund och bara blicka ut över den solsmekta sjön. Väl framme i Stockholm var vädret varmt och jag kröp ner i hängmattan medan Rasmus lagade mat. Som jag har längtat efter att ligga ute en varm sommarkväll och bara njuta av den varma luften. På midsommar packade vi väskan med vin och brownietårta och begav oss till Rosendalsträdgård. Där, mitt i det frodande trädgårdslandet, spenderade vi dagen tillsammans med vänner. I kvällssolen grillade vi nyskördade grönsaker till middagen. Om det inte är sommarlyx så säg.
Regn och rusk utanför fönstret när jag vaknade tidigt i morse. Vädret inbjöd till sovmorgon, därför låg vi kvar länge i sängen. Kramades och sov om vartannat.
För att sedan motverka det dystra vädret gjorde jag iordning en somrig frukost. Inspirerad av Feel good, feel well mosade jag banan och blandade med fil, hallon, solrosfrön och pumpakärnor. Det hemmabakade brödet smörades och i finglasen hällde jag upp citronlemonad. Sen kröp jag ner under täcket igen och avnöjt frukost i sängen tillsammans med kärleken.
En vacker dag ska vi äta samma frukost i solskenet utanför vårat framtida hus.
Kylen är tom på både mjölk, ägg, fil och dylikt, och brödet är infryst i limpor. Det är morgon och jag vill äta frukost. Hur tänkte jag här?
Det här med att planera i förväg och kvällen innan se till att det finns frukost hemma struntade jag i igår. Jag tänkte istället att jag skulle leva spontant och improvisera fram en frukost. Så nu sitter jag här och käkar hårdbrödmacka* med smör och dricker vatten. Så var det med den improvisationsförmågan. * Det fanns bara en hårdbrödskiva kvar, såklart.
Vad är grejen med att jag somnar varje gång jag sätter mig för att läsa bok? Det är inte så att boken är tråkig. Eller att jag sover för dåligt på nätterna. Nej jag har faktiskt inte hittat en enda trolig förklaring på fenomenet. Det är bara som om mina ögonen på kommando blir tunga så fort jag lyfter upp boken.
I den här farten blir det inte många böcker lästa detta år. Får va glad om jag hinner klart med denna innan sommaren är över.
Jag ska ta och koka en kopp te och ge läsningen ett nytt försök. Har redan somnat två gånger tidigare idag. Men det värsta som kan hända nu är väl att jag får en tidig kväll i säng och det vore kanske inte helt fel ändå.
....det blev inte fyra månader av längtan. Han (med stort H) fick nog efter två månader. Då tyckte han att det var färdig längtat och bokade om flygbiljetten hem. Min glädje, min glädje.
Så de senaste två veckorna har det varit kramkalas hela dagarna och total harmoni. Vi lever i en kärleksutopi.
Hejn med lite periodvis avstånd kanske inte är så dumt ändå. För tänka så himla härligt det är när man ses igen.
Bara det inte blir för ofta, vill ju först hinna suga varenda droppe ur den här kärleksfyllda utopin.
Oh oh jag har ju glömt att berätta vem jag såg i Tarifa. Claudio Montuori aka Birdman, en gatuartist som blivit känd för sin spektakulär och smått galna ljudbild.
Där på en gata i Tarifa satt han i alla fall och spelade med hjärtat. Då jag inte kände för att fråga om han hade växel på en 50 lapp (euro) så skynda jag och Evelina vidare till en butik i närheten för att fixa mindre pengar. Tyvärr hade han slutat spela när vi återvände så det blev inga bilder.
Med nya kängor på fötterna har jag i helgen, tillsammans med Rasmus, vännen Claes och jycken Nikita, gått en tur upp på fjället. I strålande solsken vandrade vi genom skog och över myr. Upp till de pyramidformade kullarna. Där slog vi läger för natten.
Tyvärr blev det bara en natt. Invasion av knott och mygg, samt ostadigt väder, fick oss vandra ner igen senare nästa dag. Men jag njöt i fulla drag av vår lilla tur. Kändes skönt att äntligen ha ordentliga skor så jag kan röra mig fritt i naturen. Och inga skavsår fick jag heller.
Nu håller jag mig till kortare dagsturer på Skutan tills den värsta perioden av myggsäsongen är över. Lär nog dessutom behöver lite tid för att läka ihop huden på benen som jag snart kliar sönder.
