Ingen orkar som jag orkar

Efter helgens upptåg börjar jag nästan tro att jag är Wonderwoman. Det är nog få som orkar vara igång lika länge som mig och ändå inte må speciellt dåligt dagen efter.

Helgen började med en förfest hos Anton den äldre. Han hade fyllt år tidigare under veckan och till fredagskvällen hade han bjudit hem lite folk. Jag och Malm hade köpt glas till honom eftersom de enda glasen han äger rymmer över 0.5l och har en sådan konstig form att de är svåra att dricka ur. Anton hade även fått en tårta av mig på självaste födelsedagen. Kan tillägga att det var min fjärde tårta på 9 dagar. Jag har legat i när det gäller bakningen och drömmen om att öppna ett café på äldre dar blir allt starkare. Hur som helst så inledes helgen med en förfest hos Anton. Jag drack Bacardi Breezers, bål och Tequila Rosa. När klockan närmade sig 22.30 slängde vi på oss ytterkläderna och hoppade vidare till Kåren. Där hade Collision Course release party för sin live-DVD. Väl hemma igen somnade jag i sängen med kläderna på och vaknade upp några timmar senare och konstaterade att kvällen hade blivit en ganska lyckad kväll.

Lördagen drog igång direkt och jag försökte få med mig vännerna till vallsberget men alla var antingen bakis eller sjuka. Men det var nog bara bra för under min promenad hem till mina föräldrar upptäckte jag att det var otroligt kallt och blåsigt i vår lilla stad.

Senare på kvällen var det dags igen att ta fram partykläderna och shotglasen. Samme och Malm kom över för att äta linsröra med tortillas och avokadosallad. Måltiden blev en hit och båda frågade efter receptet. Det är nästan så jag tror att jag borde öppna restaurang också. Efter middagen gick Malm hem eftersom hans förkylning tärt på hans krafter. För en stund var det bara vi två brudar men sen kommer Jocke och inte långt därefter resten av grabbgänget. Vi sjöng SingStar och jag förlorade min första match på otroligt länge. Med bara några få poäng lyckades Jocke sno hem segerna, men sen tog jag revansch och så var min segerturné igång igen. Jag shotade Tequila hela kvällen och fick även i mig lite körsbärsöl som mot förmodan var riktigt gott.

När kvällen blev mogen tog vi taxi ner till stan för att gå ut på Statt. På vägen dit hämtade vi upp Sofie som verkade slå mig i tävligen om vem som druckit mest, eller iaf den som blivit mest påverkad av det den druckit. Väl inne på Statt blev det solklart att den här kvällen skulle hamna på listan som en av 2007 års bästa kvällar.

När Statt stängde drog hela gänget vidare till Max där jag nallade strips och dip av de som vände ryggen till. Som vanligt samlades alla från ankars på Max och det bestämdes snabbt att efterfesten skulle hållas hos mig. Vi fyllde två taxibussar och snubblade sen in i min lägenheten där vi blev välkomnade av en yrvaken Nikita. SingStar var ett faktum även denna gång. Vi sjöng oss hesa och jag är måttligt förvånad över att grannarna inte ringde störningsjouren för de kan inte ha fått mycket sömn den natten. Mitt drickande av Tequila fortsatte och jag lyckades även hälla ner en redbull/vodka-drink. Men när klockan började närmare sig fyra fem på morgonen droppade folket av en efter en. Till slut var det bara jag, Stefan och Jonas kvar.

Husmor som jag är ibland stekte jag ägg och rostade mackor till mig och Jonas. Vi kom fram till att det är bra att äta ordentligt innan man lägger sig. Jag predikade om hur viktigt det är att äta både innan man lägger sig och direkt när man har vaknat. Enligt min erfarhet bli bakfyllan mindre då, och många gånger rent av icke existerande. När klockan närmade sig åtta vinkade jag hej då till boysen och släpade mig till sängen för att vaknade tre timmar senare. Det var all sömn jag fick den natten.

Jag hade alldeles för mycket att göra under söndagen. Bland annat drog jag iväg till Budohuset för att testa kickboxning tillsammans med Anton. Det sägs att man inte ska träna dagen efter man har druckit, men när har jag nånsin lyssnat på de. Jag var nästa förvånad över att jag inte svimmade under träningen. Det kändes i kroppen att jag inte var i toppform, men det var långt ifrån lika ansträngande som jag hade förväntat mig. Med tanke på att jag hade festat två kvällar i rad och sovit sammanlagt åtta timmar på hela helgen så tycker jag att min insatts under träningen var över all förväntan.

Sådär vid elva tiden på söndagskvällen slocknade jag och sov som en bebis tills väckarklockan ringde kl.05.50. Så var det dags för måndag igen och ännu en dag på ett av mina numera favoritställen, PDOL kontoret.

Misslyckat landningsförsök

Jag har på sistone ständigt fått höra att jag gör för mycket. Att jag måste börja tänka på mig själv och mest av allt måste jag lära mig att landa. Vadå landa?, tänkte jag första gången någon sa det till mig. Jag har väl inga problem med att slänga bort tid på att göra ingenting. Efter lite eftertanke har jag kommit fram till att det kanske ligger något i de råd jag har fått.

Idag är det tänkt att jag ska spendera hela kvällen hemma helt själv med Nikita. Tanken är att jag ska försöka ta det så lugnt som möjligt, tvätta lite kläder men annars bara chilla i soffan med Nikki. Jag klarade 10 minuter innan jag kände mig som en dålig människa för att jag satt stilla. Efter 10 minuter kunde jag inte sitta stilla utan kände att jag var tvungen och göra något. Jag har ju suttit stilla mest hela dagen så jag kan ju inte komma hem och fortsätta med att bara vara stilla. Den här känslan i magen och bröstet skrämmer mig lite. Jag vill kunna ta de lugnt när jag har tid att ta de lugnt. Jag vill inte behöva känna mig som oeffektiv bara för att jag spenderar en kväll i månaden i soffan. Tror faktiskt att det var över en månad sedan jag satt ner i soffan och bara glodde på tv helt själv.

Helt ärligt så har jag till och med svårt för att sitta ner och skriva den här bloggen. Det trycker i bröstet och vill jag upp och diska, städa undan lite kläder, baka, gå ut på promenader eller ringa en vän för att bestämma en träff. Egentligen har jag inget större problem med att vara stilla så länge jag är stilla tillsammans med någon annan. För då har jag åtminstone utnyttjat tiden till att vara sociala. Men nu är jag stilla själv, den enda som håller mig sällskap är Nikita och hon sover.

Okej nu ska jag ta och städa undan lite i lyan och sen baka lite bröd. Sen kanske jag har tid över för att se en film.

Här har ni personligt

Jag har funderat på om jag ska skaffa en till blog. Den skulle heta I huvudet på en anorektiker. Men sen läste jag i en bok att det är en ond spiral att se sig själv som en sjukdom, vilket är just vad man gör när man kallar sig anorektiker. Rätt ordval är istället, person med anorexia. När man kallar sig för anorektiker låter man sjukdoman ta över identiteten. Sjukdomen blir identiteten. Det är väl bland annat det som är mitt problem. Jag haft den där sjukdomen sedan jag var 12år. Hela min tonårstid, den tid då man ska hitta sig själv, har jag levt med en ätstörning, en sjukdom. Inte så konstigt att jag ser mig själv som sjukdomen. Jag är anorexia, anorexia är jag.

Många gånger tänker jag att folk tittar på mig och tänker, "Oj vilken mjuk kropp hon har och vilken rund mage". Att folk tittar på mig och börjar nynna på Old McDonald had a farm. Nuff nuff Erika ser ut som en gris. Även om jag levt med sjukdomen i över tio år så har det inte alltid synts på mig utåt. Det är endast i perioder som jag själv skulle vilja påstå att jag faktiskt var riktigt smal. Annars, som nu, ser jag mig själv som mjuk och mullig. Jag vet att det inte är många som håller med mig och att det säkert är sjukdomen som talar när jag pratar om min kropp men det är den bilden jag har av mig själv. Min kroppsuppfattning är väldigt förvrängd, men vad kan man förvänta sig efter tio år av periodvis självsvält. Jag brukar förklara saken genom att säga att jag ser exakt samma sak som alla andra det är bara det att jag uppfattar det på ett helt annat sätt. Min definition av smal är helt annars jämfört med många andras.

För den som inte vet så går jag på behandling nu. För första gången på tio år gör jag ett ärligt försök att bli helt fri från min sjukdom. Jag är stolt över att jag vågat ta de steget, att jag vågar försöka slå bort det som jag ser som min identitet. Men samtidigt har jag dåligt samvete. Jag är ju inte sjuk. Vem som helst kan ju se att jag inte är sjuk. Sådär går tankarna ibland och så låter jag sjukdomen föra min talan, igen. Vissa dagar känner jag mig starkare än andra. Vissa dagar kan jag äta frukost, lunch, middag och mellanmål utan att vilja stoppa fingrarna i halsen eller springa maraton. Men för det mest äter jag maten snabbt för att få slut på lidandet, sedan ler jag och försöker dölja de faktum att jag spyr på mig själv inuti.

Men bakom, eller framför, sjukdomen finns jag. Det jag som andra ser och det jag som kommer finnas kvar när sjukdomen är borta. Jag är mer än en sjukdom. Jag är en person, ibland stark och ibland svag. Jag har känslor som alla andra. Och jag har framför allt ett liv bortom denna sjukdom, ibland kan det bara vara lite svårt för mig att se det.

Ett tråkigt slut

Jag har fått en ny kompis. Han heter Wille. Under veckan har han hållt mig sällskap. Han har hjälpt mig med disken och varit en god vän under hela veckan. Och jag är glad att han finns här för mig. Även om han var lite trött i början på veckan så piggnade han till under onsdagkvällen och ville busa. Wille är en bra kompis, vi har många fina minnen ihop. Men sedan Nikita kom tillbaka så har jag inte sett till Wille. Han är spårlöst försvunnen. Jag funderar om Nikita kanske ligger bakom försvinnandet. Jag misstänker att hon blev svartsjuk över den nära relation som jag och Wille faktiskt hade. Tyvärr är risken stor att Nikita gick så pass långt i sin svartsjuka att hon åt upp honom. Jag befarar det värsta. Så här kommer ett avsked till min kompis, flugan Wille.

Drömmen blev sann

Idag var min första dag som projektledare för Face Front. Det hade nog inte riktigt sjunk in tidigare, har varit i ett tillstånd av chock de senaste veckorna, men idag landade jag. Min första dag på kontoret kändes bra, riktigt bra faktiskt. Jag hade förväntat mig att jag skulle virra runt hela dagen och inte veta var jag skulle börja i allt arbete. Men de gick rätt snabbt för mig att finna mig till rätta vid skrivbordet.

Under den här våren känns det som om jag kommer ta många stora kliv. Att jag är projekledare för Face Front är en stor grej för mig eftersom jag under mina tonår drömde om att i framtiden få vara med och arrangera Face Front. Jag tänkte mig något i form med att kanske få hjälpa till under själva festivalen. Och nu, när jag är i vad som då var framtiden, är jag projektledare för hela grejen. Kan väl lätt påstå att min dröm gick i uppfyllan.

Sedan så har jag i helgen köpt min första mobil. Tidigare mobiler har jag fått av mina föräldrar, och den senaste fick jag faktiskt av Håkan, så jag har aldrig köpt någon egen. Men i lördags tog jag tag i saken och bytte ut min gamla risiga Sony Ericsson, vars enda hightech funktion var sms, mot en ny Sony Ericsson Z610i. Den har kamera, uppkoppling mot nätet och en massa andra funktioner som jag inte vet vad man egentligen ska ha dom till. Bara de faktum att jag kan se vem som ringer är som en dröm för mig. Tanken slog mig just att nu kan jag börja undvika folk som jag inte vill prata med eftersom jag ser vem det är som ringer. Men det lär ju aldrig hända direkt.

Nu börjar klockan bli sent och jag ska upp tidigt för att göra ett nytt försök att komma i tid. Misslyckades med det idag tyvärr. Kanske inte den bästa början att kom sent första dagen.

2007 here I come

Tänkte att jag skulle ge er lite uppdaterad information om vad som hänt i mitt liv de senaste veckorna.

Sist jag skrev satt jag i en datasal på skolan. Det var fredagkväll och desperationen vällde över mig, jag trodde aldrig att jag skulle vara klar med examinationsuppgifterna i tid. På något konstigt och väldigt mysteriskt sätt hann jag klart allt jag behövde hinna klart innan måndagen. Och jag kan dessutom informera er alla om att jag numera är bortlovad till Jocke.

Förutom det så har de senaste veckorna varit ganska tråkiga, bortsett från det att jag fått en del julklappar, umgåtts med familjen och för ovanlighetens skull njutit av de, köpt en hatt, pysslat och lagat diverse godis långt in på natterna och supit mig full i en bastu. Jag har även druckit kring 6liter glögg, blivit projektledare för Face Front 2007, hälsat på Jennie och firat nyår i Norrköping, en väldigt lyckad kväll måste jag tillägga. Året började sjukt bra. Jag gillar Jennie och Norrköping, och när dessa kompineras kan det inte bli annat än klockers.

Idag står jag dock inför ett stort problem. Ett av mina många så kallade I-landsproblem, min garderob är för liten. Idag fick jag ännu en last kläder hemskickat till mig. När jag packade upp dem och skulle stoppa in de i garderoben insåg jag att det knappt finns någon plats kvar. Jag påstår ständigt att jag inte har några kläder men min gaderob verkar vilja motbevisa mig. Så idag tog jag tag i saken och räknade mina kläder och till min stora förvånan insåg jag att jag någonstans på vägen har lyckats samla på mig bland annat:

10 mössor
17 par byxor
25 t-shirts
50 linnen
32 tröjor och hoods
13 zip-ups och koftor
6 klänningar

Bara de att jag har 6 klänningar känns häpnandsväckande, jag som nästintill aldrig bär klänning. Känner mig ganska mållös när jag tänker på hur mycket kläder jag samlat på mig. Försöker trösta mig med att jag är långt ifrån min vän som har 75 par jeans, men jag vet att det inte är någon giltig bortförklaring till mitt alltmer uppenbara shoppingberoende. Nu kanske jag råkar framställa mig själv som ytlig och materialistisk vilket är något som jag inte är. Eller okej materialiskt är jag tyvärr, skyller på mitt stjärntecken. Allt är stjärnornas fel!

Nu är det i alla fall år 2007 och det kommer bli ett bra år. Jag och mitt självständiga levnande firar ett år. Jag ska ta tag i saker som plågat mig de senaste 10 åren. Jag ska vara projektledare för en festival som jag länge sett upp till. Och jag ska lämna Piteå och upptäcka andra delar av världen.
År 2007 kommer bli ett bra år, jag känner de på mig.