Här har ni personligt

Jag har funderat på om jag ska skaffa en till blog. Den skulle heta I huvudet på en anorektiker. Men sen läste jag i en bok att det är en ond spiral att se sig själv som en sjukdom, vilket är just vad man gör när man kallar sig anorektiker. Rätt ordval är istället, person med anorexia. När man kallar sig för anorektiker låter man sjukdoman ta över identiteten. Sjukdomen blir identiteten. Det är väl bland annat det som är mitt problem. Jag haft den där sjukdomen sedan jag var 12år. Hela min tonårstid, den tid då man ska hitta sig själv, har jag levt med en ätstörning, en sjukdom. Inte så konstigt att jag ser mig själv som sjukdomen. Jag är anorexia, anorexia är jag.

Många gånger tänker jag att folk tittar på mig och tänker, "Oj vilken mjuk kropp hon har och vilken rund mage". Att folk tittar på mig och börjar nynna på Old McDonald had a farm. Nuff nuff Erika ser ut som en gris. Även om jag levt med sjukdomen i över tio år så har det inte alltid synts på mig utåt. Det är endast i perioder som jag själv skulle vilja påstå att jag faktiskt var riktigt smal. Annars, som nu, ser jag mig själv som mjuk och mullig. Jag vet att det inte är många som håller med mig och att det säkert är sjukdomen som talar när jag pratar om min kropp men det är den bilden jag har av mig själv. Min kroppsuppfattning är väldigt förvrängd, men vad kan man förvänta sig efter tio år av periodvis självsvält. Jag brukar förklara saken genom att säga att jag ser exakt samma sak som alla andra det är bara det att jag uppfattar det på ett helt annat sätt. Min definition av smal är helt annars jämfört med många andras.

För den som inte vet så går jag på behandling nu. För första gången på tio år gör jag ett ärligt försök att bli helt fri från min sjukdom. Jag är stolt över att jag vågat ta de steget, att jag vågar försöka slå bort det som jag ser som min identitet. Men samtidigt har jag dåligt samvete. Jag är ju inte sjuk. Vem som helst kan ju se att jag inte är sjuk. Sådär går tankarna ibland och så låter jag sjukdomen föra min talan, igen. Vissa dagar känner jag mig starkare än andra. Vissa dagar kan jag äta frukost, lunch, middag och mellanmål utan att vilja stoppa fingrarna i halsen eller springa maraton. Men för det mest äter jag maten snabbt för att få slut på lidandet, sedan ler jag och försöker dölja de faktum att jag spyr på mig själv inuti.

Men bakom, eller framför, sjukdomen finns jag. Det jag som andra ser och det jag som kommer finnas kvar när sjukdomen är borta. Jag är mer än en sjukdom. Jag är en person, ibland stark och ibland svag. Jag har känslor som alla andra. Och jag har framför allt ett liv bortom denna sjukdom, ibland kan det bara vara lite svårt för mig att se det.