Kärleken min

För tre år sedan satt jag i liftkortskassan i Björkliden och tänkte på en pojke. Vi hade träffats kvällen innan. Han var en kompis kompis som kommit upp från Stockholm för att hälsa på.
Egentligen hade vi träffats innan. I liften upp till Svarta Björnen. Hur han såg ut under mössa och goggles visst jag inte. Men jag minns att jag föll för hans röst, hans sätt att tala. Trots den annars så förskräckliga Stockholmsdialekten som jag avskydde.
När han sedan hamnade bredvid mig på en förfest en vecka senare blev jag knäsvag. Det var något mystiskt över honom, trots att hans kräftbrända skalp fick mig att skratta.
Så där satt jag morgonen efter, fortfarande knäsvag, och funderade på om jag skulle få träffa honom igen. Byn var liten, han var kompis med min kompis och jag visste att han skulle stanna några dagar till, men ändå var jag rädd för att han skulle försvinna.
Fast han var aldrig orolig, har han berättat senare. Han visste att vi skulle ses igen. Och det gjorde vi, samma kväll.
Sedan dess har vi varit oskiljbara. Även om halva jordklotet är mellan oss nu så är vi ändå med varandra. Själsligt förenade. Låter kanske flummigt men det är så det känns. För jag är lika över öronen förälskad idag som jag var då, för tre år sedan.
Eller jag är nog mer förälskad idag än jag var då. För min kärlek för denna man växer sig starkare för var dag.