Om att se tillbaka och se nu

För några år sedan hade jag nog aldrig tagit orden i min mun. Men sedan började jag betrakta mig själv. Den jag är och den jag varit. Den resa jag gjort genom livet. Och då ser jag den. Självständigheten. Stadigt rotad i det som är jag.

Jag trodde det aldrig förr. Så förvirrad, labil och nedtryckt som jag kände mig. Som längtade så efter en hand att hålla. Jag såg det inte då. Hur händer sträcktes fram till mig och hur jag vände dem ryggen. Jag bara kramade dem i smyg när det var som jobbigast. För allra helst ville jag stå på egna ben. Jag ville klara mig själv. Ro min egen båt.

Menade aldrig att såra er som ville hjälpa. Som ville trösta och stötta. Jag vara bara inte mottaglig. Det var viktigt för mig att slå mig fri. Att få möta motgångarna ensam. Att få fäktas mig genom livets snårskogar. Det har gjort mig stark. Självständig och trygg.

Jag såg det inte då. Men jag ser det nu.