Morgonstund

Gröten kallnar. Du borde äta gröten innan den bli kall. Men jag kan inte. Jag bara sitter där, och stirra. Ut på det knottriga trädet, vars grenar växer förbi varandra. Omslingrande varandra. Krockiga, spretandes, ut mot solen.

Drick den varma mjölken i alla fall. Den som blir så god med några halstabletter i. Men jag fortsätter bara att stirra, ut. På det kala fjället som ligger likt ett duntäcke längst horistonten. Undra om man kan åka där. Om det inte är för brant och om snön är bra.

Nu är gröten kall. Den borde vara det, för jag har inte rört mig på länge. Jag stirrar bara ut genom fönstret. På huset med tre lika stora fönster på övervåningen och ett större fönster i mitt på första våningen. Det ser ut som en gris. Din lilla gris. Det var det sista jag skrev. Din.

Ute fryser tårarna till is på mina kinder. Erika du är en fighter. Men jag känner smärta ändå. Det sägs att träningsvärk är som värst två dagar efter. Detta kanske är samma sak. Nu skulle Anton och Anton varit här. Jag behöver deras kramar och tröstande ord. Deras vänskapliga kärlek. Jag vill titta på dom och påminnas om hur saker förändras. Hur det inte blir som man först tänkte sig.

En fågel flyger förbi och sätter sig på en av de krokiga grenarna. Den är fri. Jag är också fri. Men jag känner mig inte fri.