To be gone

Jag vet inte vad jag ska skriva utan att få det att verkar som om jag klagar. Det är mycket som jag önskar just nu.

Min taskiga självkänsla spelar mig dagligen ett spratt. Jag har klarat mig fint hela sommaren, men ibland saknar jag kramarna och de tröstande orden. Bara vetskapen om att det finns en famn i närheten som alltid står öppen har en lugnande effekt när paniken kryper sig närmare.

"Ingen orkar som jag orkar" säger jag för mig själv när dagarna känns tunga. Jag stänger av insidan och fortsätter framåt på automatik. Inte ens när jag mötte min demon, öga mot öga, vek jag undan. Jag bara gick, förbi, utan att låta hans närvaro rubba mig.

Men ibland är jag en femåring i en tjugoårings kropp. Ibland är jag liten, ömtålig och orkeslös. Ibland är dock inte idag. För idag är jag stark.