Ingen vård till den sjuke.

Roskilde fick för min del ett snabbt och snopet slut. Efter två dagar i horisontellt läget i campet tog jag tåget hem och spenderade en helkväll med dropp på akuten. Virusinfektioner verkade vara deras gissning på mitt tillstånd. Utan att ta några prover bedömde läkaren att jag bara behövde vila för att infektionen ska släppa. Så det vara bara att åka hem utan något egentligt svar till varför min mun och hals såg ut som en zombies.

Vad hände med "den bästa sjukvården i världen"?
Under denna veckas kontakt med akutmottagning och vårdcentral har jag inte sett skymten av något som liknar bra sjukvård. Min svullna och blåsfyllda mun och hals gjorde det omöjligt att äta och svårt att dricka. Detta hade läkaren på akuten ingen som helst förståelse för.
"Blåsor i munnen är ingen orsak till att inte äta."

När jag dagen efter besökte vårdcentralen i hopp om att de kanske skulle kunna ge mig svar på vad som orsakade mina besvär så mötes jag av ännu en besvikelse. Eftersom jag inte är skriven i Sollentuna och inte ansökt om någon vårdcentral så kunde de inte hjälpa mig.
"Behöver du vård måste du åka till Piteå."

Då hade jag dock återfått lite energi och istället för att gråta blev jag irriterad och röt ifrån. För visst blir man förbannad?!
Infektionen hade ett hård grepp om min mun och hals. Jag såg, och ser fortfarande, inte riktigt klok ut i käften. Sprängrött tandkött fyllt med vita blåsor, trasiga läppar och en svullen hals, även den med blåsor. Jag hade så ont att jag knappt kunde svälja mitt eget saliv. Och efter fyra dagar utan mat och ytterst lite vatten hade kilona rasat. Vid besöket på vårdcentralen vägde jag inte mer än 44 kilo. Jag hade feber och mådde så dåligt att döden hade kommit som en befrielse.
Jag nekades ändå vård.

När personalen på apoteket fick höra om mina besvär svarade de att jag måste tas till sjukhuset direkt. Att jag behövde vård.
Jo tack, de fick de gärna informera sjukhuset om också.