Mer än ett utseende!

Som jag skrev i en tidigare blog har jag fått många komplimanger av en kille och det ser jag inte alltid som något positivt. Jag har ingenting emot att få komplimanger, ös på bara. Jag kommer inte att argumentera emot. Jag badar gärna i komplimanger. Det som stör mig är det faktum att många av komplimanger är riktade mot mitt utseende. Jag är mer än ett snyggt ansikte och en slank kropp. Jag är en person också.

Visst är det ofta så, att många komplimanger riktas mot personers yttre? Är människan verkligen så ytlig? Vad har hänt med att uppskatta personen innanför huden? Det kanske är något som man aldrig någonsin gjort. Människan kanske är ytlig till sin natur och har varit det sedan urminnes tider.

Egentligen ska jag inte sitta här och prata om hur tråkigt de är att människan är ytlig. Blir ständigt anklagad för att jag är ytlig. Jag anser dock inte att jag är det. Visst jag är väldigt fixerad vid att hålla mig smal och hyfsat tränad, men ytlig? Nej det vill jag inte påstå. Titta bara på killarna jag haft ihop de med. Det är långt ifrån alltid deras utseende som fått mig på fall. Det är inte förrän de öppnat munnen som jag fallit pladask. Deras tankar och åsikter kombinerat med deras yttre skapade ett paket som jag gärna ville ha i min julstrumpa.

Fast nu när jag tänker efter så har det nog bara inträffat några få gånger. På närmare eftertanke är det endast en kille som kommer upp i mina tankar. Annars är det nog alltid deras yttre som leder till den första attraktionen. Det är bara en som fick mig först när han öppnade munnen. Jag kommer ihåg ögonblicket så väl.

Han hade småflörtat med mig på avstånd. Hans yttre var tilltalande, men de var ingenting för mig. Han såg inte ut som en skejtare och alla vet att jag bara dejtar skejtare. Kanske är det just det som gör mig ytlig. Hur som helst så träffades vi och pratade med varandra på riktigt för första gången. Vi satt där på en filt en ljummen försommar kväll. Det hade kunnat vara ett romantiskt ögonblick men vi var tyvärr inte ensamma. Kanske var det bara tur för annars hade jag kastade mig över honom. När vi satt där och pratade förtrollade han mig med sina ord. Jag kunde inte göra annat än att sitta där och lyssna på magin som flödade ut mellan hans läppar. Han skapade poesi när han pratade och det gör han fortfarande. Faktum är att denna kille håller mig fortfarande förtrollade. Med sina ord kan han trolla bort varje bekymmer.

Kanske är jag ytlig, kanske inte. Jag skulle ändå uppskatta om någon gav mig komplimanger för min personlighet. Jag är mer än ett utseende.