Inga fler ekorrhjul

Ibland känns det som om jag snubblar till och fastnar i de snubblande stegen. Som att varje steg framåt är en kamp för att inte falla ner till marken med ansiktet först. Och istället för att stanna och återfå balansen fortsätter jag att snubbla framåt.

Just nu är min rygg rak och varje steg jag tar är balanserat. Jag vägrar fastna i ett ekorrhjul av staplande steg. Nej, jag ska vandra med stolta steg och med huvudet högt. Framåt!

Målet? Det är ännu oklart men var jag än hamnar så kommer det bli rätt....så småningom iaf.