Irritation på kartingbanan

Efter helgens mardrömsliknande upplevelse på kartingbanan har min åsikt om att folk är dumma i huvudet förstärkts. För tillfället är det just kartingföräldrar som väkt min irritation och vilja att plocka fram hagelbössan.

För att förtydliga det hela kan jag börja med att berätta att det i helgen har varit karting tävlingar i Skellefteå och Umeå. Jag har varit domarordförande på båda tävlingar. Då jag har dömt karting i flera år är jag medveten om hur irrationellt en del förare och föräldrar kan vara. Men det är sällan som det går så långt som de gjorde i helgen, och framför allt i söndags.

Migränen som plågade mig under lördagen medförde att jag på söndagen inte kom till tävlingsplatsen med det bästa humöret. Solen och värmen lyckades dock sätta ett leende på mina läppar, men innan lunch var de borta igen. Dagen bestod av ett evigt klagande, protesterande och kraschande. Inte förrän klockan var 21.30 lyckades jag ta mig från banan.

Det är skönt att karting säsongen börjar lida mot sitt slut. På sistone har jag funderat över varför jag ställer upp och åker runt till varje tävling. Efter dagar som i söndags har jag lust att be alla att dra åt helvete och sedan aldrig mer ställa upp som funktionär på en tävling. Men sedan tänker jag på de stunder som väger upp det hela. Stunder som när Kim Jonsson fullkomligt överlycklig berättar att han kom trea och för första gången fick stå på pallen. Det är sådana stunder som får mig att fortsätta.