Vardagens färger

Pratade med min bror över telefon igår. Vi diskuterade färgen på vardagen. Hans var grå och jag kunde inte sätta någon färg på min men jag påstod att allt var prima. För mig kändes de tråkigt att vardagen var grå. Det kändes så tragiskt på något sätt. Han förklarade saken med att säga att tillvaron var varken toppen eller riktigt dålig. Det var inte svart eller vitt, utan det var någonstans där mitt emellan. Grått.

Allt är nog inte prima. Jag är inte lika överlycklig som jag var i maj då solen sken och jag tog dagen som den kom. Helgen som spenderades tillsammans med mina grabbar var den bästa stunden i mitt liv. Men vardagen är inte heller lika deprimenade som den var förra hösten då känslan av förtvivlan växlades med rädsla. En period då problemen hopade sig och vardagen kändes nästintill nattsvart.

Just nu är de nog ganska grått, även om jag egentligen inte vill erkänna de. Skulle gärna vilja återvända till maj, till filten en ljummen försommar kväll eller varför inte till bergen i Riksgränsen. Tyvärr kan jag inte resa genom tiden utan jag är fast just här där jag är nu. I en tid då mitt tålamod testas dagligen.

Kanske kan paketet av nya kläder höja mitt humör. Eller kanske måste jag göra något drastiskt. Resa iväg till ett främmande land och bara lämna det gråa för en stund. Men att fly brukar aldrig vara någon bra lösning. Nä jag hoppas att mina nya kläder och vännerna som börjar återvända till stan kan få de gråa att förvandlas till vitt eller varför inte florant.