Min kropp, mitt tempel

(via a-krasia)

Jag gillar inte att känna mig skör. Jag ser inte mig själv som svag och vill inte inse att det finns en fysisk begränsning över hur mycket min kropp orkar. Därför kände jag mig nerslagen i morse när jag vaknade med stickningar och domningar i ena armen. Den tung arbetshelgen har varit påfrestande för mig rygg och skapat spänningar som strålar ut i min arm och orsakar smärta. En smärta som spridit sig ner längst ryggen till höfterna.

Smärtan orsakas av att min kropp inte orkar bära upp sig själv. Min muskulatur är helt enkelt inte stark nog vilket leder till att min rygg ständigt felbelastas, och med det tunga arbetet i restaurangen har slitaget blivit allt större. Massage hjälper för att lätt upp de värsta knutarna men det mesta av arbetet är upp till mig. Jag måste bygg upp en stabil bål för att bära upp min överkropp. Jag måste se min kropp som mitt tempel och nu måste grunden repareras så att inte väggarna rasar in. Jag måste inse att min kropp är bräckligare än jag tror, men inte bortom räddning.