Inget proffs, men ändå

När jag var barn hade min pappa som dröm att jag skulle bli proffs i längdskidor. Som tonåring fick jag ofta höra hur duktig jag skulle vara på sporten och att jag, enligt pappa då, hade rätt kroppsbyggnad för att bli riktigt bra. Jag däremot tyckte att det tråkigaste i världen var att åka just längdskidor. Jag såg inte nöjet med att harva runt i skogen på bakhala skidor. Det var bara tungt och frustrerande. Så när jag väl nådde tjugoårsåldern lade pappa ner sin dröm om mig som längdproffs. Tiden var förbi och min kärlek för sporten sträckte sig endast till soffan, där jag helgmorgnar sömnigt stirrade på tv-skärmen medan de verkliga proffsen spurtade längst målrakan. Nä, de fanns inte så mycket som ett uns av vilja från mig att bli proffs i längdskidor. Eller att för den delen åka längdskidor överhuvudtaget.

Men nu, en sådär 15år försent har jag fattat tycke för de där bakhala skidorna och spåren i skogen. Så till den grad att jag vid ett antal tillfällen denna vinter tagit på mig pannlampan för att kvällstid skrida runt spåret. En gång till och med, hör och häpna, i full snöstorm.

Idag tog jag dock med mig skidorna och Nikita ner på isen för att slöåka i det gassande solskenet. Hur härligt som helst vill jag lova. Perfekt också att kunna kombinera Nikitas motion med min egen och samtidigt få lite färg på de vinterbleka kinderna. Kan väl knappast bli bättre. Så även om jag nu aldrig blev något proffs så kan pappa nu glädjas åt att vi delar ett intresse och att ha ännu en skidentusiast i familjen.