Den ostädade sanningen

När jag var ung levde jag i en svinstia. Det tyckte i alla fall min mor som blev tokig på kaoset som ständigt rådde i mitt rum. Och då hon var tvungen att passera genom rummet för att komma till frysen var det svårt för henne att blunda för röran. Man kan lugnt säga att min oförmåga att hålla ordning ledde till många hetlevrade diskussioner.

Min ursäkt till den konstanta oredan? Rummet var för litet för mig och mina prylar.

En ursäkt som delvis kan ha varit sann, för när jag väl flyttade hemifrån blev jag bättre på att hålla efter. Eller så blev spridningen på stökhögarna större vilket gav intryck av att jag blivit mer ordningsam. För nu när jag bor i en liten etta tillsammans med pojkvän och hund så lyckas jag inte riktigt upprätthålla illusionen av att jag blivit en mer organiserad människa. Jag är fortfarande en stökfia. Jag lämnar saker liggande överallt och obekymrat lever i ett ordnat kaos. För koll på var grejer befinner sig, det har jag trots oredan.

Jag förstår dock varför min kollega/vän blev chockad när hon besökte mig för första gången. För även om jag är en slarver privat så är jag Hitler på ordning och reda på jobbet. Där lever jag strikt efter novisen att var sak har sin plats.

Så inspirerad av Erdoderdo's bloggutmaning visar jag härmed upp glimtar av den ostädade sanningen.

Närbild i köket.

Klädhögar som denna hittas lite överallt i lyan. Förutom kläder kan man här även hitta en spade, en termos, ett spritkök och en presenning.