Var är medkänslan?

Jag känner mig ofta helt utmattad efter att ha läst nyheterna. Hela världens baksidor vissas på rad och jag tappar ofta tron på mänskligheten. Idag känner jag mig mest besviken på Sverige. Det är nästan så jag skäms över att kalla mig svensk.

I DN kan man läsa om hur svenska företag utnyttjar lagen om arbetskraftinvandring genom att sälja arbetsgivarintyg för flera tiotusentalskronor, och dessutom utan att erbjuda något arbete. Jag blir så förbannad på de människor som utnyttjar desperata människor som är villiga att utan garanti betala stora summor för en möjlighet att arbeta i Sverige. Ett arbetet som i många fall innebär långa dagar, varje dag, för nästan inga pengar alls. Att människor kan vara så befriade från medkänsla känns för mig helt oförståligt.

Och när jag sedan läste kommentarerna till artikeln blev jag än mer bestört. Sveriges politiker, modernaterna och Reinfeldt, får en del uppläxningar vilket är förväntat och helt rätt. Men många har dessutom mage att spy galla över den utländska arbetskraften. De beskrivs som parasiter och får skulden för arbetslösheten i Sverige. Få vänder sina aggressioner mot de människor, de svenska arbetsgivare, som utnyttjar lagen. Som stoppar pengar i egen ficka genom att spela på människors längtan efter ett bättre liv.

Visst att politiken måste förändras, på många plan. Men jag anser att det största problemet är vi människor. Det är där vi måste börja arbeta för en förändring. Att behandla människor på detta sätt är inte acceptabelt och det borde varje människa känna som en självklarhet.

Jag blir bara så förbannad över att det får går till på det här viset. Att människor kan bete sig på detta sätt, det är tamefan en skam. Så jag bara sitter här och skakar på huvudet över den idioti och girighet som florerar i samhället. Och jag hoppas att jag kan lära mina framtida barn om medkänsla och acceptans för andra människor. Jag hoppas på en förändrad framtid.