Ingen bergsget, än.

När morgondimman lättat strålade solen. Jag såg fram emot en lätt joggingrunda, längst en rak väg. Utan mål och krav på prestation. Bara jag, solen och andetagen. Men det blev inte som jag tänkt.

Lämnade av Rasmus en bit upp på fjället. Jag sprang sedan längst vägen. I en altitud jag inte är van vid. Med hård asfalt under mina fötter och fel musik i öronen. När jag väl hittade andetagen, rytmen, började musklerna värka. Det fanns ingen kraft i benen längre. Syret i luften räckte inte till. Min meditativa jogginrunda blev en kamp.

Men jag försöker ta det med ro. Se det som en erfarenhet. Jag är inte van vid att springa på hög höjd, därför ser jag inte dagens runda som ett nederlag. Jag har istället lärt mig hur stor skillnad höjden gör. Att rätt musik i lurarna kan vara avgörande när krafterna tryter. Dessutom saknade jag Nikitas sällskap. Även om jag många gånger får släpa henne bakom mig så gör hennes närvaro mig viljestarkare. Jag peppar mig själv genom att peppa henne.

Någon som däremot är van vid att springa på höga höjder är bergslöparen Kilian Jornet. Imorgon planerar han att springa upp för Kilimanjaro, och dessutom slå rekordet på 8h och 27min. Galen snubbe det här.

teaser Kilian Quest from salomonrunning on Vimeo.