För dramatikens skull

När dagarna masar sig fram kan odramatiska händelser få en dramatisk nyans. Små missöden kan ge övervälmande reaktioner. Och livet upplevs plötsligt som näst intill outhärdligt.
Okej, riktigt så tragiskt är det inte, men vardagen kan ibland upplevas tragisk.

Jag har känt mig en smula frånkopplad från omvärlden på sistone. Som om jag levt i en bubbla, med Nikita som enda sällskap. Och tur är väl att hon är här för då kan jag åtminstone prata med henne (läs: mig själv) utan att det känns konstigt.

Men så idag har jag återupptäckt något som gör min inkapslade bubbla mer uthärdlig. Romaner! Jag har börjat läsa Marian Keyes "är det någon där?". Och med ens känns min vardag inte fullt så meningslös.

Jag lever mig lätt in i historier. Så till den grad att händelserna jag läser om i boken sätter spänning i min egen vardag, även om den bara har tillbringats i soffan (läsandes av just denna bok). Och missöden som annars lett till tårar rycker jag på axlar åt, drar en djup suck och tänker: Jaha! Jaja med tiden är detta ett minne blott.

Den tanken kommer som en lättnad. För nog har jag genomlevt värre saker än detta. Och se jag lyckades bli till och med mer optimistisk på kuppen, Även om tillvaron ibland uppmålas som mer dramatiskt tragisk än vad den egentligen är.