På spåret

Idag har jag, för första gånger sedan jag var typ tre, åkt längdskidor. Det var med tungan rätt i munnen som jag i sakta mak tog mig fram mellan träden. Jag kände mig riktigt ostadig på benen. Det var mer än en gång som jag vinglade till så jag nästa föll i snön. Vem hade kunnat tro att det krävdes balans för att stå på ett par skidor? Och med Nikita som draghjälp ner för backarna fick jag vid några tillfällen åka ut i djupsnön för att jag inte kände mig bekväm med farten. Hon undrade nog varför jag envisades med att sätta mig i snön när det var som roligast.

Trots det ostadiga benen lyckades vi åka hela, Hör Och Häpna, 8 kilometer. Jag känner mig otroligt nöjd med den bedriften. Längdskidåkning kommer bli en återkommande kvällsaktivitet (jag vågar nog bara ge mig ut på kvällarna för då behöver jag inte oroa mig för att jag ska ramla in i någon). Denna aktivitet hoppas jag dessutom ska göra under för mina icke existerande armmuskler.
Nu ska det dock införskaffas ett riktigt dragbälte så jag inte behöver bråka med linan var tionde meter. Och en pannlampa så jag inte missar svängarna och krokar med ett träd.


(bild från google)