lördag, oktober 03, 2009

Berg och dalvana

Jag minns tonåren och musiken av Kent. Lyriken väcker minnen.
Sena höstnätter på cykel genom en småstad.
Ung, nyfiken och osäker.

De många långa samtalen med Mari.
Vårat skratt dövade känslan inuti.

Jag ville inget annat än accepteras. Av mig själv. Av alla.
Jag ser tillbaka med sorg.

Vi är samma människa. Lika men ändå så olika.

Jag skulle vilja resa tillbaka i tiden.
Krama om mitt tonårsjag.

Se henne i ögonen och lugnande säga att allt kommer att bli bra.
Försäkra henne om att livet inte är en plåga.
Försäkra henne om att glädjen kommer att bli äkta en dag.

Jag skulle vilja finnas där när hon inte orkar längre.
När varningslampan blinkar vill jag hålla henne hårt.


Jag sörjer min egen tonårstid.
Men jag glädjer mig över att den gjort mig till den jag är idag. Det var inte förgäves.

2 kommentarer:

Blogger myran sa...

ja, det var jävligt jobbiga tider, men ändå bra på något konstigt sätt.. minns du hur vi brukade åka till max och köpa ett vegmål, du åt burgaren och jag åt stripsen?
hoppas du har det fint i utomlands! var har du Nikita? kram

13 oktober 2009 kl. 19:08  
Blogger Erika, sa...

Myran: Hehe jo jag minns MAX, och de sena cykelturerna, speciellt den mot Lillpite. De finns manga fina minnen fran den tiden ocksa och manga ar tillsammans med dig.
Utomlands ar det varmt som tusan sa Nikita fick stanna i Sthlm tillsammans med Rasmus.

Kram pa dig!

17 oktober 2009 kl. 09:13  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida