Det här med prylar!

Det här med prylar. Varför är så många näst intill besatta av att ständigt köpa nya prylar? Egentligen vet jag redan svaret på den frågan. Jag skyller på reklamen. Men jag kan ändå inte förstå grejen med att köpa ny mobil var 6:e månad. Jag har haft min i snart 3 år och den funkar fint. Och jag känner mig inte mobbad över dess ålder. Nu tycker inte jag att 3 år är speciellt länge för att vara en mobil. Mammas mobil är minst 7 år, nedärv genom familjen. När det gäller tekniska prylar är hierarkin tvärtom jämfört med klädeshierarkin.

Men det var bara en parentes för den pryl jag egentligen vill berätta om är min iPod. Den är rosa, fyrkantig och säkert 4 år gammal, minst. Det har flera gånger påståtts att den ser ut att vara från stenåldern. Jag klagar dock inte. Den fyller sitt syfte genom att avskärma mig från storstadsstressen. Idag när jag gick genom T-centralen lyssnade jag på REM - It's the end of the world as we know it (and I feel fine). Jag kände för att dansa mig genom trängseln. Den känslan tackar jag min rosa stenålders Ipod för. Tack tack!