Kartingdrottning

Jag är uppvuxen på karting banan. Varje sommar sedan jag var ett år gammal har familjen Mikaelsson åkt Norrland runt och tävlat i karting. När mina bröder slutade var jag gammal nog att börja. Så för mig och mina föräldrar blev det 18 somrar som cirkulerade kring karting. Jag är glad för denna tid. Som barn/tonåring hade jag många vänner över hela övre Norrland. Jag minns längtan, saknaden och glädje när vi väl sågs igen efter en lång vinter. Jag minns tävlingarna som fyllda med gemenskap och glada miner, men samtidigt som kravfyllda och smärtsamma. Jag minns ilskan när resultatet inte blev som jag förväntat mig. Jag är en tävlingsmänniska och jag hade höga krav på min prestation. Det var allmänt känt bland de andra tävlande och familjerna att hålla avstånd från mig om det gått dåligt under tävlingen. Jag hade ett riktigt åskmolnstemperament på den tiden. Men samtidigt varade inte ilskan speciellt länge. Vid prisutdelningen var det alltid glada miner och jag skakade Alltid hand med vinnaren.
När det var tid att lägga tävlande på hyllan utbildade jag mig till domare. Så jag fortsatt att resa runt på tävlingarna, men denna gång som domarordförande eller tävlingsledare. Och detta är nog ett av det mest lärorika jag gjort i livet. Jag lärde mig mycket om mig själv. Jag lärde mig att stå på mig och inte låta männen som deltog i domarteamet att trampa över mina beslut bara för att de var äldre. Jag lärde mig den där regelboken utan och innan. Men det som drev mig till att fortsätta döma var barnen och ungdomarna jag mötte. Deras glädje när det gjorde framsteg och deras kärlek till sporten. Jag såg mig själv i deras ögon. Jag minns tiden då jag sprang runt banan mellan heaten och härjade. Det var härliga tider.