I centrum av mitt eget universum
Jag känner att det kan vara på tiden att jag förklara rubriken på denna blogg. Inte av den anledningen att jag vill försvara mig utan för att jag enbart vill förklara vad jag menar med orden.
Jag kommer alltid vara jag. Och du kommer alltid vara du. Det går inte att bli någon annan än den man redan är. Med de menar jag att även om jag försöker leva någon annans liv, gå klädd i dens kläder, sova i dens säng och krama dens barn så är jag fortfarande jag. Jag ser livet och upplever livet från mina ögon. Allt jag gör utgår alltid ifrån mig själv. Jag kan försök se saker så som andra ser dem, men jag kan i praktiken aldrig se saker som andra ser dem. Och jag kan aldrig leva någon annans liv eftersom jag är fast i mitt eget liv. Allt jag gör utgår från mig själv. Jag är alltid i centrum av det som händer i mitt liv.
När jag var liten fantiserade jag om att mitt liv var ett tv-spel. Att det fanns någon som satt och styrde allt jag gjorde. Och alla jag träffade i livet blev också styrda av detta tv-spel. Jag filosoferade om existensiella frågor vid 4-5års ålder. Vem är jag? Varför finns jag?
Jag fascinerades över min insikt om att när jag skiljs från mina vänner så fortsätter deras liv och jag kan aldrig uppleva de dom upplever när vi är isär. Tanken jag fick som barn, om att vi alla har sitt eget universum som kretsar kring dem själv, sitter fortfarande kvar.
Min tanke är alltså att varje människa lever i sitt eget universum. Som just nu när jag skriver detta. Jag sitter själv i min lägenheten medan Nikita ligger ute på balkongen. Lägenheten har varit tyst, men nu stuttsar tonerna av indiepopgruppen Beirut mellan väggarna. Jag har precis pratat i telefon med min pojkvän. Det är min upplevelse av söndagen den 31 augusti 2008, klockan 11.53. Men i lägenheterna bredvid bor människor som upplever denna söndag på ett annat sätt. De lever i sitt eget universum och är alltid i centrum av sitt eget universum.
Jag kommer därmed alltid vara i centrum av mitt eget universum. Och du kommer alltid vara i centrum av ditt eget universum.
Jag kommer alltid vara jag. Och du kommer alltid vara du. Det går inte att bli någon annan än den man redan är. Med de menar jag att även om jag försöker leva någon annans liv, gå klädd i dens kläder, sova i dens säng och krama dens barn så är jag fortfarande jag. Jag ser livet och upplever livet från mina ögon. Allt jag gör utgår alltid ifrån mig själv. Jag kan försök se saker så som andra ser dem, men jag kan i praktiken aldrig se saker som andra ser dem. Och jag kan aldrig leva någon annans liv eftersom jag är fast i mitt eget liv. Allt jag gör utgår från mig själv. Jag är alltid i centrum av det som händer i mitt liv.
När jag var liten fantiserade jag om att mitt liv var ett tv-spel. Att det fanns någon som satt och styrde allt jag gjorde. Och alla jag träffade i livet blev också styrda av detta tv-spel. Jag filosoferade om existensiella frågor vid 4-5års ålder. Vem är jag? Varför finns jag?
Jag fascinerades över min insikt om att när jag skiljs från mina vänner så fortsätter deras liv och jag kan aldrig uppleva de dom upplever när vi är isär. Tanken jag fick som barn, om att vi alla har sitt eget universum som kretsar kring dem själv, sitter fortfarande kvar.
Min tanke är alltså att varje människa lever i sitt eget universum. Som just nu när jag skriver detta. Jag sitter själv i min lägenheten medan Nikita ligger ute på balkongen. Lägenheten har varit tyst, men nu stuttsar tonerna av indiepopgruppen Beirut mellan väggarna. Jag har precis pratat i telefon med min pojkvän. Det är min upplevelse av söndagen den 31 augusti 2008, klockan 11.53. Men i lägenheterna bredvid bor människor som upplever denna söndag på ett annat sätt. De lever i sitt eget universum och är alltid i centrum av sitt eget universum.
Jag kommer därmed alltid vara i centrum av mitt eget universum. Och du kommer alltid vara i centrum av ditt eget universum.
upplagd av Erika,
11:02
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida