I'm sensitive. How about you?

Jag känner mig trasig. Besudlad av svek, lögner och krossade drömmar. Jag trodde på sagan med det lyckliga slutet där kärleken varade för evigt och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Jag hade en glorifierad bild av kärlek och förhållanden, men verkligheten har kastat smuts på min föreställning om hur kärleken borde bete sig. Verkligheten har tagit allt det vackra jag hade i mina drömmar och kastat ner det i leran. Det enda som finns kvar är de ärr och blekta blåmärken som smyckar mitt sargade hjärta.
Det i alla fall så det känns ibland.

Jag vill tro på kärleken. Jag vill tro att man kan hitta den där personen som är ens lika och som älskar en lika mycket som man älskar den tillbaka. En person som ser rakt igenom och som älskar varje del av ens personlighet. Jag vill fortfarande tro att kärleken kan vara lika vacker som i drömmar. Men tidigare erfarenheter har gjort mig försiktig, vaksam, ja näst intill misstänksam.
Jag vill inte luras.

Det sägs att det som inte dödar, härdar. Och det stämmer. Samtidigt får man en hel del lärdomar. Jag har lärt mig att inte ha för höga förväntningar. Att skynda långsamt och släppa taget, om så blir fallet. Ingen vet vad som komma ska och därför är det bästa att njuta av stunden. Det som kommer ske imorgon har ännu inte skett därmed finns det ingen anledning att oroa sig. I slutändan brukar saker och ting ändå lösa sig för det bästa.


Please be cariful with me. I'm sensitive and I'd like to stay that way.