Utan någon bärande vägg

Jag tror den här vistelsen i Björkliden kommer göra mig gott. Här har jag inga vänner som jag kan luta mig mot när min psykiska hälsa vacklar. Här måste jag stå på egna ben, det finns inga skyddsnät. Trots att mitt humör åker bergochdalbana har jag klarat mig bra än så länge, även om det ibland känns som om jag ska explodera. Det finns inte direkt speciellt många möjligheter att uttrycka de känslor som snurrar runt i mig. Jag ler, äter och håller masken uppe. Jag kan klara det här.

Tror jag ska börja på en scrapbok. Ett ställe där jag kan dokumentera mitt liv och uttrycka mina känslor. Jag behöver en ny uttrycksväg.

Ska hem och göra mig redo för backen. Sikten verkar bättre idag så jag ska göra ett nytt försök. Igår var allting bara vitt så jag såg ingenting. Gjorde två rejäla vurpor, svor en hel del och sen for jag hem. Idag måste de gå bättre. Jag vet att jag kan bättre.