Med ett mål, men utan väg

Det är höst! Det är det enda jag kan säga som ett patetiskt försök att rättfärdiga de negativa tankar som strömmat genom mitt huvud på senaste tiden. Hösten har en tendens att tynga ner mig en aning. För en del är det våren som drar ner dem, för andra kan det hända lite när som helst. För mig händer det på hösten. Kanske dags att bryta mönster?

Mitt liv har tagit en oväntad vändning. Mitt annars planerade liv saknar nu en tydlig väg. Jag har några olika mål som jag gärna vill nå men hur jag ska ta mig dit vet jag inte riktigt. För första gången någonsin låter jag livet förra mig dit det vill. Jag har en stark tro på att allt kommer lösa sig för det bästa och att det är nyttigt för mig att släppa lodret för en stund. Jag behöver få känna känslan av att bara segla med dit ödets vindar för mig. Var jag befinner mig om några månader vet jag inte säkert. Antingen så är jag i Riksgränsen/Åre/någon annan svensk skidort, eller så är jag kvar i Piteå, eller så har jag packat resväsken för att upptäcka någon annan del av världen.

Jag hamnar där jag hamnar. Alltig kommer bli bra så länge jag tar vara på de möjligheter jag blir tilldelad. Och kanske kommer 4dagars vistelsen i Barcelona i november ge mig inspiration att göra något spontant. Man vet ju aldrig vad som väntar runt hörnet.