År 2000 - illusionens årtionde

Det sades en gång i tiden att 2000-talet skulle bli det årtionde då hälsotrenden skulle regera västvärlden. Många semestrade genom att åka på spaweekend, yoga blev populärt och nya dieter växte fram som ogräs. En hälsosam kropp och ett välbalanserat liv fanns som nummer ett på mångas önskelistor. Vart man än vände blicken gjordes det reklam för produkter som skulle bidra till att uppfylla allas högsta önskan. Vi ville må bättre än någonsin tidigare och vi var beredda att lägga ut mycket pengar för att få vår vilja igenom.

Men samtidigt som denna hälsotrend blev allt större ökade även kraven på att vara duktig. Det räcker inte längre att glida med strömmen, jobba 40h/veckan, skjutsa barnen på dagis och njuta av någon fritidsaktivitet när tillfälle fanns. Nej nu ska man gärna jobba 50-60h/veckan, vara den perfekt föräldern, träna på gym för att hålla kroppen i form, strikt följa en diet och jonglera en handfull av fritidsaktiviteter på samma gång. Eller har jag fel? Kanske är det jag som är överkänslig för press men det känns som om inget annat än det bästa duger. Som om vi har målat upp en bild av hur den perfekt personen är. En person som vet allt, kan allt, har tid med allt, lever lycklig tillsammans med sin man och deras barn, men som samtidigt inte trampar andra på tårna med sin duktighet.

Det är konstigt hur människan under det årtionde då hälsotrenden regerat ändå lyckats bli allt mer ohälsosam. I strävan efter att leva upp till illusionen av den perfekta människan har vi pressat oss själv till bristningsgränsen.

I dagsläget har jag två extra jobb, är kontaktperson för två ungdomar, läser två kurser på universitet, har en hund som kräver minst två timmars motion varje dag samt att jag har en handfull med fritidssysselsättningar. Trots detta söker jag fortfarande efter fler jobb att fylla min tid med och som kan ge mig lite extra pengar i sparkontot. Ibland funderar jag på om krav om att vara duktig har stigit mig åt huvudet och att jag en dag kommer gör precis det som alla väntar på att jag ska göra. Att jag kommer passera min bristningsgräns och springa rätt in i en vägg.

Jag vet att jag inte är den enda med dessa känslor. Överallt vandrar det omkring själar med samma gnagande känsla och strävan efter uppleva nirvana av duktighet. Tyvärr är nog sanningen den att vi aldrig kommer nå fram till våra mål. Den perfekta människan existerar inte. Och i ärligt talat så kommer hon aldrig att existerar. Perfektionen i sig är enbart en illusion.