Energiförtappad

Efter 2½ månad som konstant förkyld har mina krafter slutligen börjat sina. Den senaste veckan har jag känt mig trött och orkeslös, men igår kom dödsstöten. Efter jobbet satt jag och Malm och skissade fram en framtida tatuering. Anton ritade lika fina illustrationer som han alltid gör, men jag hade ingen energi. Det fanns inte ens kraft nog för att hålla i pennan. Min kropp skakade likt ett gulnat löv i hösten och andetagen var tunga.

Imorse hade denna obehagskänsla inte släppt. Mitt hjärta rusade i otakt, rummet snurrade och benen bar mig knappt. Då vårdcentralen var överbokad körde min moder mig till akuten. Jag fick dock vänta tills kl.17 innan en läkare kunde ta emot mig. De blev en evighetsväntan där jag föll in och ut ur sömn och apatiskt tillstånd. Som tur var fick jag spendera större delen av tiden i ett vilorum upp på den avdelning där min mor jobbar.

Väl inne i undersökningsrummet fick jag de svar som bävade inför. Det fanns inget läkaren kunde göra förutom att skriva ut hostmedicin. Jag ville gråta när hon berättade att de inte kunde hitta något akut fel i provsvaren. När jag verkligen mår dåligt så finns det inget som bevisar det. Som tur var fortsatte läkaren med att förklara att även om det inte fanns något som de kunde göra på akutmottagen så ansåg hon att jag borde kontakta vårdcentralen för att göra en längre utredning. Mina symptom var oroväckande, men inte akuta. Det som väckte mest uppmärksamhet var mitt låga blodtryck och hur snabbt de sjönk. Tyvärr fanns det inget hon göra åt det.

Så nu ligger jag hemma i soffan och glor på tv i väntan på att idag ska bli imorgon och jag kan få en tid på vårdcentralen. Evighetsväntan del två startar nu.