Blanda känslor är min vardag

Förra helgen blev ju lite galet förvirrande. Men de blir väl så när man lever i någon form av dröm och vaknar upp när verkligheten slår till med en rak höger. Jag hamnade i ett chockliknande tillstånd och mitt agerande var inget annat än impulsivt och ogenomtänkt. Jag reagerade och agerade utan att veta vad och varför jag reagerade och agerade. Chocken av att vakna upp av en käftsmäll fick mitt omdöme att tempurärt försvinna. Men nu när chocken lagt sig känner jag mig märkligt oberörd.

Efter denna helg känns det som om sommaren äntligen har kommit. Det har varit kvalitetshäng hela helgen och jag önskar att livet alltid vore lika underbart. Men om några dagar åker alla hem till sitt och jag är en av de få som stanna kvar på Ankars. Några av vännerna kommer tillbaka till hösten, men en del försvinner härifrån för alltid. Jag slås av den insikt ibland och jag blir nedstämd varje gång. Men jag tror inte att det kommer vara sista gången jag ser dessa underbara människor. Vänner för livet? Jag vill tro de. Låt mig tro de!

Imorgon ska vi ha avskedsmiddag. Hela gänget ska en sista gång innan alla skiljs åt samlas till ett stort knytkalas. De blir sista hänget innan sommaren men förhoppningsvis inte sista hänget någonsin. Jag ska försöka plantera in idén om att vi alla borde flytta till samma stad och bo grannar.

Jag gillar inte farväl. Jag vill att nu ska vara förevigt.
Saknar er redan!

Par i Anton

Jag och Ulrika

Linus, Pinto, Fredrik och Farid

Martin och Jocke