Tentaperiodens gemenskap

Det är mitten på mars och för alla Musikhögskolestudenter innebär de tentaperiod. För alla studenter utom mig.

Den senaste tiden har alla mina vänner som studerar låst in sig i sina lägenheter eller parkerat framför en dator på skolan för att hysteriplugga. Den tiden då de haft böckerna slängda i ett hörn och meningslöst surfat på nätet har gjort att skoluppgifterna samlats på hög. Tentan har kommit skrämmande nära och deadlinen för rapporten är om 25h och inte ens framsidan är klar. Detta driver studenterna till att avbryta sina ständiga sovmorgonar och gå upp kl.7 för att plugga och sedan sitta upp till någon gång på natten för att skriva klart rapporten som skulle in för någon timma sedan.

Det känns fel att skriva det jag är på väg att skriva men jag saknar tentaperioden och det hysteriska pluggandet. Eller egentligen är det väl inte själva pluggandet jag saknar utan gemenskapen med de andra studenterna. När man samlas för en paus från studierna för att klaga över hur mycket man har att göra och jämföra vem som har det värst. Hur man hjälper och stöttar varandra när det känns som om man aldrig kommer hinna klart uppgifterna eller lära sig allt inför tentan. Jag saknar att sitta där strax innan deadlinen och inse att jag mot all förmodan, även denna gång, lyckats lämna in alla uppgifter och skriva en rätt hyfsad rapport. Att jag trots paniken dagen innan tog mig i kragen, samlade tankarna och till ljudet av smattrande tangentbord försvann in i analyserandet.

Under min första tentaperiod under mitt första år på utbildningen sammanslöt sig hela klassen i klassrummet. Alla hade gjort samma misstag och slappat veckorna innan och insåg bara några dagar innan deadline att uppgifterna var långt ifrån klara. Så vi samlades, av en slump, hela klassen och pluggade i desperation. I 5-6 dagar höll vi på. Alla hade sina egna små knep för att hålla sig vaken. En del drack kaffe och andra drack coca-cola. Jag drack exotisk fanta med redbull och knaprade Dextrocol tabletter som en idiot. Sockerkickarna var min räddning annars hade jag aldrig orkat plöja igenom The Complete Idiot's Guide på två dagar.

Idag kommer jag knappt ihåg vad boken handlade om så jag lärde mig nog inte speciellt mycket genom att samla allt till sista stund. Fast inte har man lärt sig något från den erfarenheten. Varje tentaperiod är i stort sett densamma. Det enda som har förändrats är att man lärt sig att hantera paniken och arbeta mer effektivt.

I vår slipper jag somna i soffan med böckerna i knätt och uppleva sömnlösa nätter framför datorn skrivandes på en rapport. Jag ska nog bara vara glad för de. Jag kommer ändå få min dos av stress och sömnlöshet när Face Front närmar sig.